Centerpartiet har under lång tid befunnit sig i en långsamt eskalerande kris. Under Annie Lööfs ledarskap nådde partiet en höjdpunkt, men partiet präglades samtidigt av en ledarkult som normalt förknippas med politikens ytterkanter. Partiet växte, men Lööf fungerade som ett svart hål som slukade allt. Sakta, och sedan allt snabbare, började partiet rasa samman. I takt med att det politiska landskapet förändrades mötte Centern utvecklingen med en alltmer blind tro på ledningen snarare än anpassning.

År 2022 sprack bubblan. Centern förlorade mark även i sina traditionella fästen och blev omsprunget av Sverigedemokraterna. Ett tydligt mönster framträdde: på lokal nivå förblev väljarna centerpartister, men på riksnivå bytte de parti. De valde bort Lööf och hennes politik.

Annie Lööf insåg situationens allvar och valde att lämna politiken. Partiet däremot förstod inte läget och valde Muharrem Demirok som efterträdare – ett beslut som möttes av intern kritik på grund av hans bristande ledarskap och för att han framstod som en kopia av Lööf. Externt diskuterades även hans tidigare misshandelsdomar, som han initialt underlät att redovisa.

Centerpartiet förväntade sig en ny framgångsperiod. Omvärlden var mer skeptisk, och i stället för att lyfta partiet ledde Demiroks tillträde till ytterligare nedgång. Om originalet inte fungerade, varför skulle en kopia göra det? Där Lööf hade karisma framstod Demirok märklig och tillbakadragen.

Demirok har försökt med olika strategier för att bli accepterad i partiet, men också utanför. Det kanske mest ihågkomna exemplet på det är hans ”skogsmurre”-image, där han besökte ett torp, som påstås vara hans, och försökte framstå som en genuin landsbygdsföreträdare. En pressekreterare föreslog att han skulle göra något med pinnar för att verka autentisk. Inte heller hjälpte det att hans hund bar en liten moderiktig jacka. Med risk för att låta fördomsfull – men intresse för hundmode tycks inte vara en avgörande merit i Centerpartiet.

Läs även: Demirok lajvar torpare i Aftonbladet

Centerpartiets kris visar sig både internt, genom en växande konflikt om huruvida Demirok bör sitta kvar som partiledare, och externt, där väljarna lämnar partiet. Konflikten rör i huvudsak två frågor: ledarskapet och Demiroks tydliga vilja att, till varje pris, bli minister i en regering ledd av Magdalena Andersson.

Kritiker menar att även om partiet ska tillhöra vänsterblocket bör det få något konkret i utbyte för sitt stöd – något mer politiskt konkret än en ministerpost för Demirok. En mer strategisk mittenposition skulle kunna ge Centern större inflytande än att passivt ansluta sig till Socialdemokraterna och springa i deras hasor.

Ett annat problem är Vänsterpartiet. Centern har tydligt tagit avstånd från båda ytterkantspartierna, men Demiroks ministerambitioner tycks ha gjort honom mer förlåtande gentemot V. Detta blir särskilt problematiskt i ljuset av den alltmer öppna antisemitismen inom Vänsterpartiet. Situationen förvärras ytterligare av att V kräver ministerposter, samtidigt som C hävdar att de aldrig kommer att stödja en regering där Vänsterpartiet ingår.

Dessutom exponerar Vänsterpartiet den motsägelsefulla strategin i Centerpartiets vägval. I ekonomiska frågor ligger Centern långt till höger, men i en regering med S, MP och V är det osannolikt att de skulle kunna driva igenom sin politik. Vill man ha en mer marknadsliberal politik finns det ingen anledning att rösta på ett parti som allierar sig med tre skattehöjande, regleringsivrande partier.

Den mest logiska vägen för Centern att få igenom sin politik vore att närma sig högerblocket och Tidöpartierna. Men där ingår Sverigedemokraterna och Centern har gjort det till sin viktigaste fråga att vara mest emot SD.

Därmed sitter partiet fast.

För att ta sig ur detta dödläge måste Centern antingen inta en mer pragmatisk mittenposition och förhandla åt båda håll, eller återgå till alliansstrategin och acceptera att samarbeta med SD. Men det senare skulle innebära att partiet tvingas ge upp sin mest centrala politiska fråga: att mer än någon annan vara emot SD.

Centerns dilemma är tydligt: den som vill ha Magdalena Andersson som statsminister kan lika gärna rösta direkt på Socialdemokraterna. Den som vill ha en företagsvänlig politik kan vända sig till något av Tidöpartierna. Centern må ha en attraktiv politik på papperet, men i praktiken kommer de aldrig att kunna driva igenom den i ett vänsterblock dominerat av S och V. Den kvarvarande väljargruppen består därför av personer som både vill se Andersson som statsminister och samtidigt tror att Nooshi Dadgostar skulle stödja en ekonomisk politik höger om Tidöpartierna.

Det är lätt att förstå varför CUF-ordföranden väljer att lämna sin post.

Läs även: Fler hädare än Momika kommer att mördas