Hillevi Larsson var tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot från Malmö, från partiets vänsterfalang. Hon står politiskt ganska nära Morgan Johansson. För många är hon mest känd för att ha trampat i samma klaver som han.

I en riksdagsdebatt berättade hon att hon bodde i ett av de områden i Malmö där det sköts mest. Hon var varken rädd eller hade livvakter. Och hon cyklade överallt. Att hon var ute och cyklade måste man ge henne rätt i. Men hon fortsätter och säger:

– Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats.

Detta är några år före Adrianamordet. Något år innan Adriana mördades på en bensinmack sköts en kvinna i Malmö. Hon höll sitt barn i famnen när hon sköts till döds, på mycket nära håll. Vittnen beskrev det som en avrättning. De bägge är inte ensamma utan det finns en lång rad sådana skjutningar. Antingen där någon bara råkar vara på fel ställe, någon som kvinnan med barnet som hade en relation med en kriminell, eller – som skett på senare tid – att kriminella skjuter fel person.

Att allmänheten drabbades var uppenbart för alla utanför den socialdemokratiska ledningen, även i en form där man formellt inte är ett brottsoffer. Bor man granne så är man bara brottsoffer om något faktiskt händer. Tryggheten som försvinner när granndörren sprejas med kulor eller en dörr sprängs finns inte i statistiken.

Morgan Johansson var hoppfull 2018. Gängen var snart knäckta. En tidsfråga faktiskt. Bland annat hade Johansson varit med och infört en huvudregel om att den som avslöjades med ett vapen på stan ska häktas. Bara en sådan sak! Andra är nog mer förvånade över att sådana regler inte funnits i 20 år.

Men i samma intervju där Morgan Johansson berättar om detta får han också frågan om risken för tredje man. Johansson svarar att den är väldigt, väldigt liten. Förmodligen var den så liten att den inte sågs i kretsen kring Johansson. Eller så kanske den var en kommunal fråga. Men den oroade inte Johansson. Han kunde ju berätta att de kriminella hade sina mål och inget intresse av att skjuta andra.

Joakim Sturup är den där typen av kriminolog som det är svårt att inte tycka om. När han skriver är det mer som att läsa ekonomisidor än de mer svävande metafysiska utläggningarna som kriminologerna som SVT brukar presentera. Mycket siffror, tabeller och ordning och reda. Inte justerade siffror utan tabeller.

Titeln på en av hans publikationer är talande: Risken för tredje man att skadas eller dödas i skjutningar och sprängningar i kriminella miljöer i Sverige 2011 till 2020.

Svaret för att stilla eventuell nyfikenhet är minst 46. Det är så många han kunde identifiera. Ungefär fem personer per år, eller strax under en varannan månad. Någon kriminologiskt lagd kommer säkert säga att det är, som Morgan Johansson tycker, en väldigt liten sannolikhet när vi är tio miljoner. Kanske är det lika sannolikt att dö som tredje man i en kriminell uppgörelse som det är att vinna på lotteri. Men på samma sätt som många spelar på hoppet att vinna, så släcks många familjers lycka när en familjemedlem dör.

Det är väldigt osannolikt att du ska förlora någon nära, men månad för månad faller någon offer för våldet. Det är där skillnaden i statistik och medkänsla ligger. För Hillevi och Morgan är de döda statistik. En mycket liten chans att dö. För de anhöriga till den döde är det ett trauma som ofta är livslångt.

Efter Sturups rapport har det kommit nya siffror för 2020 och 2021. Det var de där åren när Johansson både skulle säga till de kriminella att sluta skjuta och säga åt kommunerna att ta lite ansvar.

Få är nog förvånade över att siffran steg de åren. På de två åren är det 18 personer. 18 personer på 24 månader.

Det är Morgan Johanssons verkliga arv. Det är det avtrycket han har gjort på Sverige. Det han lämnade bakom sig när han åkte ut ur Rosenbad. Döda och skadade. Få tror att Johansson ville att det skulle bli så. Men något – ego, brist på självinsikt eller något annat – förhindrade att han insåg hur han misslyckades. Och hur de döda och skadade blev fler och fler i ett stigande tempo. Samtidigt som Morgan blev ”the new sheriff in town” på twitter så tappade det offentliga kontrollen över brotten.

Polisen lämnades övergiven med en ledning som accepterade att politikens svar var att dela ut armband. Kanske är twittrandet en flykt från ett jobb som Johansson så uppenbart inte klarade av. En kostym som var för stor. Kanske säger Johansson till sin spegelbild att han är tuffast på twitter. Kanske ligger Morgan arg i sängen och tänker, innan han ska somna, att det är så orättvist att han får bära hundhuvudet för att Alliansen fick igenom det där sista jobbskatteavdraget. Att allt hade varit så mycket lättare utan det.

Kanske. Vi vet inte. Men förmodligen ser han inte sitt ansvar. Att han som justitieminister skulle se till att polisen fick vad de behövde av lagstiftning och resurser. Att det finns en bra ledning och organisation. Att det finns platser i fängelser och häkten. Allt det där grundläggande.

Men ansvar har aldrig varit Johanssons grej. Inte för hur han skötte sitt jobb. Inte heller att kriminella har ansvar för sina handlingar. Regioner och kommuner har däremot ansvar för sina satsningar på fritidsgårdar. Det var de som svek. De var kedjans svaga länk. Rättskedjan sprack på fritidsgårdarnas budget. Det är säkert en tröst när man ska sova.

Många politiker säger att en viktigt drivkraft är att lämna ett land i ett bättre skick än det var när de tog över. Deras arv ska vara att det blev lite bättre än tidigare. En självklar men viktig drivkraft. Att inte göra skada utan att göra i morgon lite bättre än i dag.

Ser Morgan Johansson sitt arv så? Att han var med och gjorde saker bättre? Att han rustade upp samhället? Att saker funkade bättre när han lämnade Rosenbad än innan han klev in?

Förmodligen inte. Men vad gör det när man fått 5 000 likes på twitter. Och några av dem från kändisar.

Läs även: Altstadt: Politiska gängslagsmål och en skandalrapport från BRÅ