Brå har något otippat och med hjälp av Alice Teodorescu Måwe lyckats skapa såväl skandal som politiskt gängkrig, oklart varför eftersom mantrat om socioekonomiska faktorer som orsak till kriminalitet aldrig haft vetenskapligt på fötterna. Och varför är vänstern så skeptisk till ärftliga faktorer, de utgör väl en perfekt orättvisa som kräver det starka samhällets ingripande för att rätta till? funderar Ann Charlott Altstadt.
När Brå häromveckan släppte rapporten Socioekonomisk bakgrund och brott bestämde sig genast en massa personer på sociala medier att den var en alldeles utmärkt kulle att dö på i de dagliga striderna om gott mot ont. Och som vanligt handlade ding-dong-debatten inte om vad som konkret bör göras åt brottsligheten utan om hotet från dem som inte tolkade rapporten på rätt sätt.
Läs även: Sjölander: Framgång genom inkompetens
Till och med det liberala flaggskeppet DN, som de vänsterlutande av någon anledning upphöjt till en pålitlig allierad, blev rullad i den bruna gyttjan. Tidningens ledarsida anlitade ju nyligen vänsterns mest älskade hatfetisch Alice Teodorescu Måwe som fristående krönikör. Och blandad kör av både okända nätfajters och väletablerade skribenter ropade då högljutt i förtvivlan över att DN nu gått över till den mörka sidan.
Ja, det är på den avgrundsdjupa nivån ribban är placerad. Och sedan som saftig lök på fet lax bekräftades det pågående fascistiska maktövertagandet när Teodorescu Måwe i sin debuttext med stöd i Brå-rapporten hävdade att föräldrar och aga – inte fattigdom – ligger bakom brott. Folk blev som tokiga och mer kända profiler såg sig tvungna att kliva in och försvara de heliga socioekonomiska faktorerna från fascistiskt utplånande.
Det blev alltså återigen uppenbart att det existerar ett starkt kausalt samband mellan omnämnandet av socioekonomiska faktorers bristande förklaringspotential och häftiga utbrott i medierna. Jag minns inte om det alltid varit så att dessa variabler kastats ut som en sorts trollformel över alla sorters samhällsproblem även på individnivå.
Men idag verkar hänvisningarna till fattigdom och utsatthet framför allt funka som bromsklossar för att hålla eventuell debatt och opinion i styr. Man kan nämligen säga att Teodorescu Måwe beträdde förbjuden mark när hon gick in i familjens privata sfär eftersom hon enligt vänstern som ond hotar deras liv och existens. När vänsterlutande personer slänger ur sig “Det beror på socioekonomiska faktorer” hävdar de således inte bara sin egen upplevda djupsinnighet. Man har framför allt gjort sin plikt för att försvara och beskydda utsatta grupper. De anses vara för svaga för att kunna tåla en närmare granskning så för att förhindra utpekanden och stigmatisering så måste de sämst ställdas värderingar och beteenden alltid gömmas under de samhälleliga strukturernas förklaringsmodell.
Den dominerande medelklassvänstern har så att säga satsat hela sin politiska själ på trosföreställningen att inga samhällsproblem kan aggregeras nerifrån individuell nivå när det gäller de lägre klassernas liv och leverne. Men den goda människosynen är selektiv. De lägre klassernas brottslighet måste förklaras med de socioekonomiska faktorernas tvingande förtryck, samtidigt som “de rika” alltid drivs av individuella egenskaper som girighet, amoralitet och inneboende hänsynslöshet. En hel politisk världsbild har alltså förvridits till att handla om ont och gott.
I den dagsaktuella debatten verkar dock både personer till vänster och höger ha missförstått det här med Brå, bakgrundsfaktorer och brottslighet. För kausalsambandet mellan socioekonomi och brott är ett politiskt påhitt, inte något en Brå-rapport slagit fast som sanning och nu erkänt som typ en bluff.
För bara några år sedan kämpade dåvarande statsrådet Morgan Johansson och Jerzy Sarnecki som djur i offentligheten för att förhindra att Brå på nytt skulle ge sig på att undersöka sambandet mellan brottslighet och etnicitet. De traditionella medierna hade då äntligen börjat uppmärksamma våldsbrottslighet, våldtäkter och den stora överrepresentationen av förövare från Mena-länderna och Afghanistan.
Den senaste Brå-undersökningen var från 2005 så hur såg det ut idag? Nej, nej, nej, det var helt onödig kunskap enligt Johansson, Sarnecki och en massa tyckonomer eftersom det var fastställt bortom tvivel att brott och i synnerhet då invandrares överrepresentation i kategorin våldsbrott enbart berodde på socioekonomisk bakgrund. De som ifrågasatte var bara hatfulla rasister.
Hela samhällsdebatten var så befängt tokig att vänsterfeministerna till och med gav upp patriarkatet som förklaringsmodell för våldtäkter och våldsbrottslighet. Vänsterpartiets Linda Snecker var exempelvis en av dem som hävdade socioekonomi som orsak bakom mäns våld mot kvinnor. Det vill säga den gamla könsmaktsordningen och patriarkatet gällde för vita män som Lars Ohly när han tafsat. Något Ohly måste ta på sitt eget ansvar och den före detta partiledaren utövade också rättrogen politisk självkritik i en SvD-artikel.
Men när det kom till våldtäktsmän från världens mest patriarkala kulturer ser sig dagens feminism tvungen att skylla på svenska socioekonomiska faktorer och svensk rasism då invandrarmän enligt den intersektionella vänstern paradoxalt nog egentligen är mer offer än våldtagna vita kvinnor. Och konstigt nog är det i praktiken mer synd om invandrarmän än våldsutsatta invandrarkvinnor också eftersom männen i större utsträckning är brottslingar och därmed enligt den outsagda vänsterlogiken måste vara än mer offer för samhällets förtryck.
Men både Morgan Johansson och Jerzy Sarnecki ljög helt fräckt och skamlöst för sina anhängare. Det var aldrig så att exempelvis Brå-rapporten 2005 visade att invandrares överrepresentation när det gällde bland annat våldsbrott berodde på socioekonomisk bakgrund. När forskarna konstanthöll sådana variabler kvarstod överrepresentationen. Regeringen tillsatte till sist en ny undersökning som 2021 på nytt visade på överrepresentation, och nu hade brottsligheten därtill ökat bland andra generationens invandrare.
Brå-rapporterna var öppna med att man inte kunde fastställa några orsaker utan presenterade istället de vanliga teorierna bakom brott. Men man påpekade dock att den höga invandringen i sig kunde spela roll. Bara det faktum att antalet ynglingar och män i brottsaktiv ålder ökat med hundratusentals de senaste decennierna borde ge statistiskt utslag.
Sveriges mest namnkunnige kriminolog heter inte Jerzy Sarnecki utan Per-Olof Wikström, professor i Cambridge. Och hans internationellt uppmärksammade Peterborough-studie som följt 700 ungdomar visar att socioekonomi bara kan förklara några procent av variationen för den undersökta gruppen. De faktorer som kan förklara brott handlar istället om bland annat normer och värderingar i familj och kamratkrets, om impulskontroll och förmåga att stå emot grupptryck.
Och i Brås sammanfattning återkommer rönen i undersökning efter undersökning: Föräldrakompetens, familjekonflikter och våld, låga betyg, brottstillåtande attityder, självkontroll och kompisgäng påverkar mer än socioekonomiska faktorer. Och äntligen uppmärksammar Brå Amir Sariaslan med kollegor, och deras studier som visar på den stora betydelsen av genetik och ärftlighet när det gäller våldsbrottslighet. Det vill säga arv och miljö men där sociala faktorer inte är de vi lärt oss – inkomst och utbildning – utan okända variabler. Sariaslan har i olika intervjuer bland annat nämnt trauman och psykisk sjukdom som triggers som kan ligga bakom våldsbrott.
Läs även: Springare: Tystnaden efter Mats Löfvings självmord
Brå-rapporten tar upp att Sariaslan och många andra forskare visar på ett skensamband som egentligen vi alla fattar rent intuitivt; och som även vänstern utan rädsla borde kunna omfamna som politisk praktik: Det är egentligen kriminalitet, drogberoende och psykisk ohälsa, liksom skol- och familjekonflikter, som leder till utsatt socioekonomisk status – inte tvärtom. Och föräldrar ger inte bara sina barn ett genetiskt arv, utan deras nedärvda egenskaper och förmågor påverkar också var barnens sociala uppväxtmiljö ska ta plats.
Nu har jag som de flesta märker överträtt gränsen och är inne på de farliga områden som vänstern identifierat som smutsbruna och som ingen kan närma sig utan att bli politiskt nedskitad av gårdvarar som högt hojtar om nazism, fascism och förintelse.
Men det är uppenbart och välkänt att en kriminell och antisocial livsstil med drogmissbruk och våldsutövning beror på ärftliga faktorer hos den enskilda individen som i en häxbrygd av negativa sociala faktorer kan få fatala följder. Det är inte nazism utan fakta och det bör forskas mer om för att rädda både framtida förövare och offer.
Vänsterns rädsla för genetik och ärftlighet ligger i deras dna som avgörande identitetsmarkör. Jag har tyvärr själv deltagit i den enfaldiga skräckpropagandan mot forskning, självklarheter och sunt förnuft. Människor förväntas helt enkelt inte kunna hantera kunskapen om att inte bara utseende utan också egenskaper och förmågor kan ärvas utan att bli nazister, åtminstone lite grann och vilja utrota till höger och vänster. De flesta fattar förstås att genetiska förklaringar inte leder raka vägen till gaskamrarna. Men vänsterns existensberättigande hänger idag mer än någonsin på att identifiera nazister bakom varje knut, så vem vågar ta upp arv och miljö när omnämnandet av sociala faktorer som föräldraaga får personer att gå full Arnstad på nätet.
Men varför inte äga frågorna? I min omvändelse bort från dagens ängsliga pseudoprogressiva medelklasshumanism kom jag på att ärftlighet ju tvärtom är bästa argumentet för ett starkt välfärdssamhälle. Jag fattar inte varför inte vänstern för länge sedan övertagit det genetiska lotteriet som sin alldeles egna politiska paradhäst mot alla Teodoresculiberaler istället för att skrika av skräck och indignation för att hon nu exempelvis sätter föräldrar framför fattigdom.
Man kan ju inte välja sina gener så istället för att skylla på samhällsstrukturer öppnar sig ett helt smörgåsbord av determinerande faktorer som kräver samhällsinsatser för att någorlunda jämna till vårt utgångsläge. Alla har ju inte ärvt förmågan eller drivkraften att bli lika duktiga, skötsamma och framgångsrika som Teodorescu Måwe, eller haft turen att inte födas skör och få föräldrar som spöar en dagligdags. Ja, i den liberala världen har alla lika stora chanser att ta sig själva i kragen och göra klassresor. Men i verkligheten är ju allt ärftlighet och slump.
Så varför ska exempelvis inte även de som saknar förmåga till akademiska studier få riktigt bra betalt och goda arbetsförhållanden för sina samhällsviktiga jobb. De har ju liksom inget annat val än att vårda och serva de högre samhällsklasserna?
Bristande föräldraansvar är uppenbart en faktor bakom brottslighet men fenomenet verkar bara vara borgerlighetens egen lilla variant av socioekonomiska faktorer – ett högt utrop i debatten och sedan har man belåtet gjort sitt. Frågan borde förstås vara vad vi gör med insikten att alla föräldrar inte kan eller vill ta ansvar. Nuförtiden multikompliceras frågan också av att vissa föräldrar faktiskt tar sitt ansvar men fostrar avkomman in i de våldsamma klan-och hederskulturernas normer.
Och även liberaler måste väl när det kommer till kritan bli sociala ingenjörer som vill att ett starkt samhälle griper in i människors privat- och familjeliv långt innan situationen eskalerat åt pipsvängen.
Vi borde vara överens om att just när det gäller kriminalitet och antisocialt beteende borde samhällets insatser handla om att identifiera och punktmarkera särskilda familjer och individer där riskfaktorer från arv och miljö har hopat sig. Och insatser från skola, socialtjänst och kriminalvård måste bygga på evidensbaserad forskning om vad som faktiskt fungerar. Om när ingenting funkar måste även vissa individer låsas in på lång tid för att inte andra personer ska lida eller skadas.
Brå-rapporten får mig återigen att undra varför varje fråga måste utlösa gängkrig på nätet med impulsiva påhopp och verbalt våld. När vi istället borde använda alla undersökningar, statistik och fakta till att gemensamt puckla på våra makthavare så de slår back i maskinrummet på Titanic bums.
