Socialdemokraternas försök att avsätta Richard Jomshof som ordförande för justitieutskottet är ett kortsiktigt och oansvarigt agerande. I hopp om att splittra Liberalerna ökar de hotet mot Sverige och undergräver den praxis som finns för hur riksdagen arbetar.
Spelet kring justitieutskottets ordförande Richard Jomshof tycks vara över. Det blev ingen omröstning och det är oklart om det finns någon vinnare. I bästa fall blev det någons Pyrrhusseger. I sämsta fall finns bara förlorare. Det senare är mer troligt.
När Socialdemokraterna valde att frångå riksdagens praxis att kritisera ett partis partiledare och i stället försöka avsätta Jomshof som ordförande utmanades inte bara en praxis utan det finns en säkerhetspolitisk konsekvens som är allvarlig.
Men för att börja bakifrån: Socialdemokraternas strategi har länge varit att slå sönder sammanhållningen i Tidöpartierna. Spricker den alliansen öppnas möjligheterna för Socialdemokraterna. Man kan tänka sig antingen en ny slags decemberöverenskommelse eller ett socialdemokratiskt minoritetsstyre, sannolikt med ett par stödpartier i regeringen. Mer sannolikt är att det skapas ett kaos där Socialdemokraterna hoppas kunna resa sig som ett slags fågel Fenix. Att askan de reser sig ur är ett redan sargat land är mindre viktigt. De har ju struntat i integration, energipolitik, kriminalitet och ekonomin i åtta år redan, så vad är några passiva år till om de är vägen tillbaka till ministertaburetterna?
Strategin var därför att låta framförallt liberalerna bli dem som fick försvara Jomshof. De är redan splittrade i synen på SD och det blir därför tungt. Media hakar gärna på eftersom det är roligt att se obekväma liberaler.
Mot det fanns två tunga kostnader. Den första är den praxis som finns i riksdagen att en ledamot är ansvarig mot sitt eget parti, men inte mot resten av riksdagen. Det andra är att det medialt, även internationellt, kommer att bli mycket uppmärksamhet på Jomshof och hans tweet.
I riksdagen fördelas posterna mellan partierna i förhandling. De tillsätts sedan av partierna. Så länge partiet har förtroende för en person får denne sitta kvar och de andra partierna respekterar det. Kritik, krav på avgång och liknande kan framföras men det tas inte till utskotten. Den omröstning som var nu var inte en omröstning om Jomshof utan om man skulle behålla praxis eller ha en omröstning. Lyckligtvis vann praxis.
Det finns bra och dåliga argument för gällande praxis eller att ha ett system där utskottet utser. I sig är det ett par texter. Däremot finns en poäng i att ha en tröghet i att ändra systemet. Ska vi byta system så måste det ske efter diskussion, efter vägande av för- och nackdelar, inte för att Socialdemokraterna hoppas på en jobbig tid för regeringen och en del pressklipp. Så kan man inte styra ett land.
Det är värt att påminna om hur Magdalena Andersson gnällde och var arg när det riktades ett misstroende mot Morgan Johansson, vilket var helt enligt gällande praxis.
Socialdemokraterna har också gjort ett stort nummer av att Jomshofs tweet riskerar svensk säkerhet. Det kan stämma. Men är det så ökar hotet med mer exponering, framför allt om det kombineras med en votering i riksdagen som missförstås som ett stöd för Jomshof.
Låt oss stanna ett slag vid hotet. Socialdemokraterna skyller det på Jomshof. Hade han bara varit tyst hade hotet varit mindre, ätminstone på kort sikt. Men det stora problemet är grupper som reagerar med våld eller hot om våld på vad de uppfattar som kränkningar av deras tro. Jomshof eller koranbrännaren Momika är inte ensamma. Det samma skedde med tidningen Charlie Hebdo, Lars Vilks, Salman Rushdie och fler. Att skuldbelägga sig själv eller peka ut en enskild som orsaken är tokigt. Problemet är viljan till våld.
De grupper som är de stora hoten – Hizbollah, Al Shabaab och Al Qaida – väntar inte på att Jomshof eller Momika ska be om ursäkt så att de kan återgå till att göra pedagogiska planer för dagis och skolor.
När Socialdemokraterna försöker tvinga fram en votering om Jomshof kommer den inte tolkas som en votering om vem en utskottsordförande är ansvarig inför. Det kommer tolkas och spridas som ett stöd för det Jomshof skrev.
Redan tidigare har det betonats om LVU-kampanjen, att det spreds falska uppgifter om att staten tog muslimska barn och gav till kristna familjer, har ökat hotet mot Sverige. Att tro att sådana grupper som spred det skulle hålla sig till sanningen nu är så dumt att inte ens Morgan Johansson köper det. Än mindre Shekarabi eller Magdalena Andersson.
De måste förstå risken och ta den för att nå en politisk poäng. Det är oansvarigt och ger Socialdemokraterna ett direkt ansvar för ett ökat hot.
Andersson har visat sig helt hämningslös i sin vilja till makt. Men med bråket kring Jomshof tar hon sig till helt nya höjder. Hon inte bara riskerar en gammal ordning och praxis för riksdagen utan ökar också hotet mot Sverige.
Om man ska se Carl B Hamiltons avgång som en Pyrrhusseger eller om det ytterligare är en i raden av förluster kan diskuteras. Mer uppenbart är att Socialdemokraterna i opposition inte tar något ansvar, inte respekterar någon praxis eller ens säkerhetsrisk.
Å andra sidan kanske man inte bör vara förvånad.
