I en rapport från Brottsförebyggande rådet om afrofobi lyfts det fram att nästan hälften av brotten begås av andra minoriteter. En politisk föreställning om att rasism bara är något svenskar kan göra mot andra försvårar problemen.
Stereotypen kring afrofobi och afrofobiska hatbrott är en yngre högerextrem man. Skinheadrörelsen är i stort borta men personlighetstypen finns kvar. Det är också den stereotypen som mycket av den svenska politiken vänder sig mot. Men den är just en stereotyp och inte särskilt korrekt.
I Brottsförebyggande rådets, BRÅ, rapport om afrofobi anger de att ungefär två procent av de afrofobiska brotten begås av högerextrema. Det är en liten del. Även om man betänker att de högerextrema är väldigt få.
Men mycket av svensk politik mot rasism och afrofobi vänder sig mot en sådan grupp. Dess försvarare skulle säkert säga att det är få högerextrema delvis för att politiken är så framgångsrik.
I en internationell jämförelse sticker Sverige ut med de afrofobiska brotten. Det som skiljer Sverige från andra länder är den höga andelen, 44 procent, som själva har minoritetsbakgrund. Begreppet är oklart men det borde inkludera ungefär 20 procent av befolkningen. En ganska liten del av befolkningen som begår nästan hälften av brotten.
Jämför man med Finland eller Malta är det mindre än tio procent av brotten som begås av minoriteter. Andelen brott, runt två procent, som begås av högerextrema är ungefär densamma. Uppenbart gör Sverige något fel eftersom det är så stor skillnad.
Problematiken känns igen från antisemitism. Förövaren måste vara vit, helst en man, och rikta sig mot en utsatt grupp. Rasism i olika former mellan minoriteter utmanar en föreställning och då bibehåller myndigheter ofta bilden i stället för att försöka åtgärda problemet. Rasism tycks vara ett vitt privilegium att kunna utsätta andra för. Rasism är något svenskar gör mot minoriteter och inte minoriteter kan göra mot varandra.
Där landar Sverige politiskt fel. Det finns många invandrargrupper som är kraftigt negativa till afrosvenskar. Både inomeuropeiska och grupper från till exempel Mellanöstern har ofta en negativ uppfattning om invandrare från Afrika. Ibland talar invandrargrupper om att det finns en hierarki bland invandrare med afrikaner i botten.
Expressen skrev nyligen om afrofobi i två olika artiklar. Den ena faller in i stereotypen med afrofobi som en svensk företeelse medan den andra skildrar en annan bild. Där skildras ett boende med olika flyktinggrupper och hur de har tvingats separera köken eftersom grupper från Mellanöstern vägrar att laga mat tillsammans med dem från Afrikas horn. Två olika perspektiv på samma problem.
Men inte bara två perspektiv utan delvis två olika problem. Sätter politiken sitt fokus på att hantera frågor kring högerextrema missas en väldigt stor del av brotten. Trots att minoriteterna bara utgör 20 procent av befolkningen begår de 22 gånger fler afrofobiska brott än högerextrema. Att hantera rasismen mellan invandrargrupper är sannolikt en lågt hängande frukt jämfört med att hantera högerextrema.
Afrofobin finns överallt men att 80 procent begår 56 procent av brotten och 20 procent begår 44 procent av brotten ger en indikation på var problemet bör sökas. Och var lösningen finns. Inte hela lösningen men en stor del.
Det är egentligen väldigt självklart. Rasism finns i alla länder, och uppfattningen bor i människor inte i marken. På samma sätt som de som fostrats in i antisemitism bär med sig det när de kommer till Sverige så gäller det afrofobi. Rasism mellan grupper i andra länder följer med när de flyttar hit. Föreställningen om rasism som något bara svenskar, eller vita, kan utsätta andra för är just en föreställning.
Även om rasismen mellan minoriteter är en liten del av BRÅ:s rapport är den viktig och något som borde lyftas fram. Som rapporten ofta skildrats i media blir den ett politiskt slagträ i debatten snarare än något som går att använda för att utforma politik.
Det är allt oftare som media rapporterar om större slagsmål mellan ”grupperingar”, ett kodord som ofta syftar på etniska grupper. Grupperna drivs inte sällan av någon form av rasism. Finns det en ideologisk uppfattning att rasism alltid är något som svenskar har mot andra och att minoriteter inte kan vara rasistiska mellan sig går det varken att förstå, lösa eller ha en politik för att hantera sådana konflikter.
Rasismen, inklusive afrofobi, blir alltför ofta ett tillfälle att läxa upp befolkningen. Att kunna peka finger och moralisera, vara en av de bättre. Uppläxningen förefaller vara viktigare än att lösa problem.
När politiker skapar policy för att lösa antisemitism, afrofobi och annan rasism måste utgångspunkten vara att faktiskt minska problemen. Vill politiken i stället minska problemen måste de börja utifrån fakta och också acceptera att en stor del av rasismen kommer från minoriteter och riktas mot andra minoriteter. Blundas det för den rasismen kommer problemen bara att växa.
Läs även: Brårapport - invandrare bakom nästan hälften av afrofobiska brott
