Bidragsbrotten är ett stort och växande problem. Ekonomistyrningsverket bedömer att 2021 var de felaktiga utbetalningarna ungefär 14 miljarder kronor. Den faktiska summan bedöms som avsevärt högre och problemet är sannolikt värre än då. Den högre skattningen av problemet som Ekonomistyrningsverket har gjort är på ytterligare 16 miljarder årligen. Totalt innebär det 30 miljarder årligen.

Kostnaden är enorm, 13 miljarder motsvarar ungefär en tredjedel av polisens budget. Antalet brottslingar är också mycket stort, under 2023 anmäldes över 12 000 fall av bidragsbrott.

Vinsten är stor, straffen är låga och risken att åka fast är liten eftersom 75 procent av polisanmälningarna läggs ner. Av de 159 fall som Pensionsmyndigheten polisanmälde under 2023 ledde bara två till åtal. Det är bedrövliga siffror.

Polisen klarar inte av att utreda i samma takt som brotten strömmar in. Varje månad landar i genomsnitt 1000 nya fall som ska utredas.

– Man betar inte av helt enkelt. Man avverkar såklart en del ärenden men tillströmningen är så stor att balansen inte minskar säger Stefan Lundberg vid polisens nationella bedrägericenter till TT.

Felet är dubbelt. Dels finns en brist på utredningsresurser. Polisen behöver fler personer som gör utredningar. Dels, eller snarare framförallt, krävs bättre kontroll i första ledet. Kan myndigheter hantera utbetalningar bättre så finns det inget för polisen att utreda.

Utbetalningsmyndigheten är ett viktigt steg i det arbetet. Myndigheten ska förebygga, förhindra och upptäcka felaktigheter i utbetalningar. Tanken är att genom att samla utbetalningar under ett tak så ska dataanalyser och granskningar kunna hitta fel.

Förhoppningvis går det att också bistå polisen med relativt färdiga utredningar så att polisens arbete kan minskas och Utbetalningsmyndigheten själva löser mycket av problemen.

Situationen börjar närma sig en kris. En bredare kris genom både att systemet mjölkas på pengar och genom att det offentliga ger upp.

Vissa kommuner anmäler inte ens längre bidragsbrott. De uppfattar att polisen inte prioriterar sådana brott utan lägger ner nästan alla anmälningar.

– Uppfattningen är att polisen inte prioriterar den här typen av anmälningar, säger Christina Kiernan vid SKR till TT.

Med risk att kriminella hämnas för att ha blivit anmälda och kommunerna vet att polisen nästan alltid lägger ner är det förståeligt. En handläggare ska inte behöva utstå risk för något som ändå inte leder till något.

I förlängningen vilar hela välfärdsstaten på tillit och föreställningen att vi betalar in till oss och till grannarna. I takt med att pengar rinner ut till kriminella tappas självklart lusten att betala in.

Räknar man om pengarna till ett jobbskatteavdrag i stället blir problemet tydligt. Jobbskatteavdraget är delvis självfinansierande så siffrorna blir inte helt korrekta men pedagogiska. Fjärde jobbskatteavdraget beräknades i budgeten till 10 miljarder kronor. Självfinansieringen bedömdes till 30 procent och den långsiktiga påverkan på sysselsättningen blir 12 000 årsarbeten. Räknar man på den högsta siffran går det att få mer än tre jobbskatteavdrag genom att bara stoppa kriminella från att stjäla bidrag.

Det är där vi ser kostnaderna i ekonomin för kriminalitet med bidrag. Tusentals arbeten som aldrig uppstår eftersom skatter tas in för att gå till kriminella och skatterna i sin tur tränger ut annan ekonomisk aktivitet. Vanliga människor får i onödan betala skatt utan att få något för pengarna. Kostnaden per person i Sverige mellan 1500 kronor per år upp till 3000 kronor om man räknar in det uppskattade mörkertalet.

Problemen med bidragsbrott är både att det göder kriminella och att det tränger ut bra ekonomisk aktivitet i samhället. Därför måste brotten stoppas och de kriminella lagföras. Både Utbetalningsmyndigheten och polisen måste få resurser och prioritera bidragsbrotten.

Läs även: Stockholm stoppar pengar mot hedersvåld