Regeringen säger sig vilja lägga om biståndet. Som ett första steg stoppades biståndet till Mali. Men den avgörande frågan är Palestina. Kommer regeringen att våga utmana oppositionen där och driva fram ett bistånd där man först gör rätt och sen får pengar eller kommer Palestina bli ett undantag?
De tio senaste åren har Sverige skickat nästan fyra miljarder i bistånd till Mali. Men nu är det stopp. Regeringen har beslutat att inte skicka mer och det är en del av en större omläggning av biståndet.
Pengar ska från och med nu bara gå till stater och aktörer som är demokratiska. Ett bra beslut. Dessutom får de som tar emot bistånd inte motverka den regelbaserade världsordningen eller underminera svenska intressen. Mali har gjort det senare genom att stötta Ryssland i kriget mot Ukraina.
– Malis regering vänder sig mot Ryssland och stödjer deras krig mot Ukraina, sa biståndsminister Johan Forssell i en intervju med TV4 Nyheterna och hänvisade till att landet röstat emot FN-resolutioner med krav på att Ryssland ska lämna Ukraina.
Tyvärr kommer beslutet minst 50 år för sent. Det borde ha drivits igenom allra senast av de borgerliga regeringarna på 70-talet och allra helst av Socialdemokraterna innan dess. Socialdemokrater tycks ha ett problem med hur de hittar sina vänner.
Socialdemokrati, med ett ben i socialism och ett i demokrati, brukar ha lättare att hitta sina fränder bland socialister än demokrater. Att luta sig mot sitt demokratiska ben hade varit bättre.
Demokrati före socialism eller annat borde vara självklart. I bistånd, liksom i andra sammanhang, gör man först sin plikt och sen kan man kräva sin rätt. Först går man till jobbet, sen får man sin lön. Först gör man demokratiska reformer och sen får man bistånd. Först visar man att man förtjänar stöd och sen får man stöd som en belöning och en hjälp.
Historiskt har Socialdemokraterna haft ett slags kolonialistisk uppfattning där man inte kan ställa krav på vissa länder eftersom de är underutvecklade. I stället får man vräka in pengar i väntan på att länderna ska hinna i kapp. Pengarna tenderar att gå till korruption i stället för hjälp och diktatorn inser självklart att han inte kommer kunna fortsätta sitt lyxliv om det blir demokrati. Så inget händer. Utom att biståndet flödar.
Kontrasten mot Sydostasien är slående, där biståndet jämfört med framförallt Afrika har varit mycket mindre. Utan utländska pengar som flödar in utan motkrav måste regeringarna få till utveckling på andra sätt, vilket i många fall lett till en utveckling i ekonomi och demokrati som är helt annan än den i Afrika. Att vilja väl är uppenbart inte samma sak som att göra väl.
Men regeringen har en stor elefant i rummet om de vill bryta med den inriktningen: Palestina. Genomkorrupt, en av världens mest rasistiska regioner, totalt odemokratiskt, kvinnor är andra klassens medborgare och stödet för mänskliga rättigheter är obefintligt. Utöver det vill man ha ett krig med grannlandet Israel men lyckas inte mobilisera utan ägnar sig i stället åt terrorism. Vad som ska belönas med svenska skattepengar är svårt att förstå.
Det är kort och gott ett av de värsta skitställena på jorden. Det är också regeringens lackmustest på om de menar allvar med att lägga om biståndet. Om man först gör sin plikt eller först får sin rätt. Om demokrati är allvarligt menat.
Menar regeringen allvar med att det ska krävas demokrati, att acceptera att det internationella samhället har regler och att man ska stå bakom svenska intressen, är Palestina bästa tillfället att visa att man menar allvar.
Historiskt har Sverige gjort tvärtom. När Palestina får indraget bistånd internationellt så stiger Sverige fram och fyller hålet. När Ann Linde var utrikesminister svarade hon på en fråga om biståndspengar kan användas för påtryckningar:
– Jag tror inte att det skulle spela någon roll. Det går ju inte några pengar till Hamas. De pengar som går till Gaza går till framför allt till hälsocentraler och utbildning, och genom olika hjälporganisationer och FN-organ.
Det hade sparat mycket pengar, och lidande, att skicka pengarna direkt till Mercedes. Att Hamas har total kontroll över Gaza vet alla och de har också kontroll över biståndsorganisationerna där. Och även om pengarna inte går direkt till Hamas så frigör de resurser till terrorism.
Menar regeringen allvar är det avgörande beslutet synen på Palestina. Förmodligen kommer ingen att chockeras över att biståndet dit stoppas.
Läs även: Målet med reduktionsplikten var 30 kronor per liter
