Ibland öppnas en liten port så man får glänta in i något hemligt, något som det inte är meningen att andra ska se. Men den där titten gör att man förstår mer. Det är en ganska värdefull, om än ofta omskakande, upplevelse.

Ellinor Eriksson bjöd nyligen på en sådan upplevelse. Hon lyckas i en kort artikel förklara väldigt tydligt varför Socialdemokraterna misslyckas med att både hantera gängbrotten och med att hantera Botkyrkaskandalen.

Krishanteringen
Socialdemokraterna är förmodligen de skickligaste i Sverige på att krishantera. Duktiga krishanterare i kombination med ett absolut lojalt parti och medier som sällan ställer alltför många följdfrågor gör att de kan gå igenom det mesta hyfsat oskadda. Botkyrka har å andra sidan varit en total kollaps.

Den första och enklaste förklaringen är att en socialdemokrat aldrig får medge ett misstag. Man kan ha varit naiv, pressad och liknande men man får aldrig ha gjort fel. Det gör att partiet låser sig i frågan. Allt är angrepp på partiet och måste försvaras till sista blodsdroppen, om så bara för att visa lojalitet. Affären när Moderaterna utsattes för en mindre men liknande kuppning glömdes snabbt bort. Just för att de hanterade frågan i stället för att försöka sopa under mattan.

Artikeln
Tillbaka till Ellinor Eriksson. Hon var tvåan i SSU som fick ta över när chefen lämnade och försökte ta den plattformen, tillfällig SSU-ordförande, som avstamp till Bryssel. Hon nådde inte fram utan lämnade politiken i stort och blev psykolog. Men fortfarande kvar i rörelsen. Och skriver ibland.

Hennes text är fascinerande. Betänk ovan, en socialdemokrat gör inte fel. Det finns alltid en annan förklaring, partiet är enat och söndras de så faller de. Erikssons förklaring till skriverier om gängkriminella, en demokratiskt vald ledare som avsätts och kuppningar blir sålunda:

”I ABFs idéprogram står det att man ska motverka klassamhället, värna människovärdet och välkomna människor hit. Ett sådant mål är inte bara bekvämt. Man blir föremål för politiska attacker. Det finns ett intresse av att kleta både det ena och andra på organisationen, liksom att sabba ekonomiskt med minskade anslag. Man är en del i en politisk konflikt.”

ABF vågar utmana klassamhället. Därför är Botkyrka en reaktionär attack på en progressiv rörelse som vågar hota klassamhället och dess privilegier. Partiet har inte gjort fel, inte tappat kontrollen, utan man hotar klassamhället. Eriksson fortsätter:

”Om något behöver ABF ta strid och bli mer – inte mindre – politiska! Vill man ta noll risk ska man bara arrangera kurser i silversmide i välbeställda områden. Det är helt ofarligt.”

Precis. ABF har vågat ta risken att bryta mot den tysta normen om att smida silver bland välbärgade. Inte haft kriminella som jobbar med barn, inte haft fejkade kurser där barn har skrivits in och liknande. Eriksson svävar inte på orden utan är tydlig:

”Men tro inte att man minskar ojämlikhet genom att ytterligare hundra kulturtanter gör makramé eller lär sig beställa croissanter på franska. Tolka mig snällt här, jag har inget emot det, men vill man motverka klassklyftor på riktigt bör man, också, finnas i utsatta områden.”

Gängkriminella som spelar datorspel med unga upprör människor. På riktigt och med massor av fog för ilskan. Även om det inte är de egna barnen. Där har vi klasskampen fångad i blixtbelysning. Makramé och croissanter på franska mot de utsatta områdena. Kanske inte den konflikt andra känner igen sig i. Men partiets medlemmar måste få sin vinkel serverad.

”Man måste ha verksamhet på platser där det förekommer droger, vapen, våld, kriminalitet. Kanske till och med gängkriminalitet. Även om det är svårt och obekvämt. Även om det till och med blir riktigt fel ibland. ”

Det är ju uppenbart att ingen säger emot henne i basfrågan. Skolor och liknande är viktigt i problemområden. Till och med jätteviktigt. Men de ska vara fria från gängkriminella. Barn som lever trångt, har det stökigt och behöver komma hemifrån ska inte behöva vänta på sin tur på tv-spelet för att en gängkriminell spelar. Felet är ju så uppenbart inte att man har aktivitet i området utan att man inte förmår att skydda barnen från de kriminella.

Vad som har gått fel
Här finns i en artikel summerat mycket av det som har gått fel med socialdemokraterna och gängvåldet. De ser sig själva inte i konflikt med kriminella utan med ett klassamhälle. De ser andra som fiender som försöker bevara klassamhället.

Läser man det här, utan att skratta utan faktiskt försöker förstå, så är det rimligt att Morgan Johansson trodde sig vara på väg att knäcka gängen och att han var så arg på kommunerna för att de satsade för lite på fritidsgårdarna. Socialdemokraterna är vapnet mot klassamhället, gängkriminella är en produkt av klassamhället, och den profiterande klassen företrädda av framförallt Moderaterna försöker utnyttja situationen för att värna klassamhället.

Det skildras så väl, varför Socialdemokraterna inte klarar att hantera problem. För dem är allt klassamhälle, skyttegravskrig och reaktionära som angriper dem. Det är därför Baudin utan att rodna pratar om att det är en personkonflikt och inte mer. Men det är också därför partiledningen inte slår ner som en hök på det. Ingen har ju gjort fel, utan det är reaktionära som försöker skada partiet.

Partiet som alltid vill väl, som är ensamma om att vilja väl, kan ju omöjligtvis göra fel. Möjligen snubbla lite.

Läs även: Skogkär: Att gängvåldet skenar är inte ett olösligt problem