Den svenska politiska cirkusen har återigen lett till ett storgräl. Den här gången efter en sistaminutenuppgörelse om budgeten som strider mot riksdagens regler.
Det som skulle bli en vanlig ändringsbudget har i stället urartat i ett stort gräl som snarare handlar om hur riksdagen ska förhålla sig till sina egna regler än om budgetens innehåll. Den cirkus som har präglat processen kommer inte att avslutas i dag.
Ställd inför det faktum att den inte skulle få igenom den pensionskompromiss som träffats med stödpartierna Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev regeringens val att fälla förslaget till vårändringsbudget. I stället tänker regeringen återkomma med en extra vårändringsbudget, där det rödgröna pensionsförslaget finns med och då röstas igenom det i kammaren.
Regeringen ser därmed ut att vinna. Förlorarna på denna cirkus är folket. Det finns något lite sorgligt i att punkten i riksdagens kalender efter budgetdebatten lyder ”Demokratins minnesallé’”.
Det som började som en strid om hur pensionärerna skulle få mer pengar i plånboken ledde till en strid om formalia, om beredningen av ärendet. Pensionsuppgörelsen beräknas kosta runt tio miljarder om året och regeringen med stödpartier menar att det så länge har varit bråk om pensionerna att helgens diskussion sinsemellan räcker som beredning. Konflikten rör också att reglerna om att ändringar i budgetpropositionen inte får öka utgifterna. Ändringarna måste ske inom ramen för propositionen. Kristdemokraterna påpekar det orimliga i att en ändring av pensionerna presenteras bara minuter innan mötet öppnas. För ett par år sedan dömde dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) ut oppositionens skuggbudget som en ”servettskiss”. Ord som ekar när pensionssystemet ska ändras efter en helg av telefonförhandlingar.
Det är värt att påpeka statsminister Magdalena Anderssons (S) ansvar i detta. Hade hon haft en mindre nonchalant hållning till budgeten så hade förhandlingar med Centern kunnat både inledas och avslutas för månader sedan. Krisen uppstår inte vare sig på grund av utskottets hållning eller för att oppositionen är emot, utan för att det är en sistaminutenlösning. Konflikten är åter resultatet av en regeringsmakt i förfall.
Men varför är konflikten så agiterad, så intensiv och så panikartad? Det kommer ju en höstbudget där förslaget kan beredas, inkluderas, förhandlas och då kan allt skötas snyggt.
Orsaken är att när valdebatterna kommer så vill Socialdemokraterna flytta fokus från hur landet styrs till plånboken. Kan S inte säga att de sköter landet bra, så kan de åtminstone säga att du får lite mer pengar med dem. Bröd och skådespel. Därför måste frågan hanteras akut. Pengarna ska ut. Före valet.
Skogkär: En studie i regeringsmaktens förfall
Pensionssystemet och riksdagens budgetregler underordnas därför socialdemokraternas behov av att ha goda nyheter i valrörelsen. Det desperata behovet av någon viktig reform att kunna visa upp gör att annat kastas åt sidan: regler som borde följas, tidigare överenskommelser.
Det fanns en möjlighet för regeringen att lösa pensionsfrågan under våren. Riksdagen har ett stort stöd för en höjning men formerna för höjningen var tvungna att lösas. Problemet för regeringen var det drivankare som V utgör. Får inte V höjningen på sitt sätt hotar de att fälla budgeten och därmed kan inte S ingå en överenskommelse under vanliga former. Det hotar deras makt. Så makten går före folket.
Socialdemokraternas styrka var länge förmågan att styra landet. Att ha ordning och reda. Och en stor del av oppositionens problem var att den inte förmådde framställa sig som ett trovärdigt och stabilt alternativ. Ett problem som delvis finns kvar.
Men under först Löfven och sedan Andersson har regeringsdugligheten kollapsat. Problemen radar upp sig och i stället för lösningar kommer undanflykter och gräl. Partiet, och makten, sätts före landet och priset tillåts bli nästan hur högt som helst.
Att som nu ha en situation där det diskuterats om talmannen ska övertalas att köra över ett riksdagsutskott eller att på andra sätt kringgå och få upp frågan i kammaren utan att bereda i utskottet först, är inte bara ovärdigt utan destruktivt. En långsiktig lösning på pensionsfrågan står och faller inte med om den sker nu eller i höstbudgeten. Det som står och faller är om Socialdemokraterna går till val på en reform som genomförts eller om pensionerna blir ett vallöfte. Liksom om de får ihop ett stöd för sin budget.
Sverige har länge haft en styrka i att det tas fram regler som respekteras och att landet styrs under de reglerna. Reglerna ger långsiktighet och förutsägbarhet. Passkaos, evighetsköer och liknande frågor är tunga men kan lösas av nästa regering. Rubbas däremot det institutionella ramverket och liknande frågor som tar många år att återställa och skapa förtroende för, är det väldigt allvarligt.
Politiken måste bli större än Socialdemokraterna och folket måste sättas före partiet. Inte i morgon eller nästa vecka utan nu.
