Facebook noscript imageHjort: Därför slutade socialdemokratin att vara en folkrörelse
Klas Hjort
Ledare
Hjort: Därför slutade socialdemokratin att vara en folkrörelse
Första majtågen blir allt glesare. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Första majtågen blir allt glesare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Socialdemokratin var en folkrörelse. Men sedan hände något. Väljarna blev färre, de aktiva minskade i antal. Samtidigt sköt Sverigedemokraterna upp – förklaringen tycks så enkel som att lyssna på sina väljare.

Socialdemokraterna var länge en folkrörelse. Det fanns en organisation från vaggan till graven. Som barn gick man in i Unga örnar, efter döden lades man till den sista vilan av Fonus. Rörelsen var en massrörelse – arbetarna slöt till stor del upp bakom partiet.

Första majtågen var långa. Unga och gamla gick ihop. Men med tiden började leden glesna. Fler och fler var äldre. De unga var ofta rörelsens barn som sprang runt med ballonger. Där det förr fanns en stolthet och stridsvilja blev det allt mer trötthet och ålderdom.

Tiden hade gått. Rörelsens organisation gick från att vara arbetare till tjänstemän. Tjänstemännens barn blev akademiker. Livet i fabrikerna blev berättelser från förr, möjligen reenactade som ett sommarjobb. Löfven svetsade några månader innan han blev facklig. Magdalena Andersson börjar sitt cv med att vara lärare på Handelshögskolan. Även om rörelsens hjärta förblev socialdemokratiskt var medlemmarnas uppväxt inte längre präglad av fabriker, utan ett tjänstemannaliv, antingen direkt i partiet, i offentlig sektor eller någon av de organisationer som lever av skattemedel. Ibland har det sagts att de skötsamma arbetarna blev akademiker och tjänstemän i städerna, de andra stannade kvar på landsbygden.

Problemformuleringarna blir alltmer präglade av akademikers perspektiv. Rättvisa handlade mindre om en god pension efter att kroppen var sliten av ett tungt arbete. I stället kom global rättvisa, flyktingar och HBTQI+. Arbetaren, ofta vita män, var inte längre hjälten som försörjer sin familj utan hotet. Fienden. Den som förtrycker kvinnor, skapar orättvisor och är intolerant. Konflikten mellan arbete och kapital där arbetaren var förtryckt byttes ut så att arbetaren gick från offer till gärningsman. Kapitalismens girighet och fördelningen ersattes alltmer av förtrycket i fördelningen av arbetsuppgifter i hemmet.

I Markus Uvells och Erik Meier Carlsens bok ”Folkhemspopulismen” beskrivs en ung man som berättar varför han blev sverigedemokrat. Han såg Mona Sahlin gå i ett Pridetåg och lägga sin energi där. Samtidigt var han arbetslös i en bruksort. Han var inte arg och besviken på Pride utan på att han inte sågs – ingen slogs för att han skulle få ett jobb. Ingen vände sig till honom som arbetare – innan Sverigedemokraterna kom. Så han bröt med Socialdemokraterna.

Socialdemokratin har kommit att bli en rörelse som handlar mycket om pengar. Människor vill arbeta med sin passion, med sina favoritfrågor. För att kunna anställa krävs väldigt mycket pengar och för att lösa partikonflikter skapas tjänster. Inte minst konflikten i Botkyrka har visat hur intäkterna till partiet är viktigare än grundläggande frågor som kriminalitet.

På sitt sätt finns problemet i alla partier. Det är inte unikt för Socialdemokraterna, men det tycks större. Många partier löser konflikter med att någon får en post, ett jobb eller på annat sätt sin inkomst via politiken i utbyte mot att man inte biter den hand som föder en.

Det är i det här ljuset man enklast förstår Socialdemokraternas hysteriska ilska över att deras lotterier hotas. Liksom deras beredvillighet att skicka folk till Kronofogden. Partiet behöver pengar för att hålla ihop och hålla fred. Partiet behöver också kunna anställa för att existera.

Det är också därför Magdalena Andersson blir så arg när lotteriet hotas. Hon kommer att behöva bli den som sviker partiet, den som får människor att behöva ta andra jobb och därmed både bli besvikna och kunna skapa fraktioner och konflikter i partiet.

Men för att vända tillbaka till killen som blev sverigedemokrat. Det som dödade socialdemokratin som folkrörelse var att deras väljare, de som litade på dem och de som förväntades vara deras bas, blev en del av fienden. Klassen av politiker och akademiker i rörelsen såg arbetaren som en en fiende snarare än den som gav dem förtroende. Inte arbetaren som person, men som fenomen. Han, för arbetaren är oftast en man, körde en smutsig bil och åkte inte tunnelbana. Han, arbetaren, hade skämt som kränkte. Han, arbetaren, var framför allt en vit man. En av förtryckarna.

Arbetaren behövde uppfostras. Sluta med sporten, sluta med bilen, sluta grilla kött och bli vegan. Inte vara grabbig utan könlös. Hierarkin blev upp och ner. Vanligt folk skulle inte längre representeras av sig själva utan anpassas av ledningen. Att uppfostra väljarna, den egna väljarbasen, blev lika viktigt som att angripa andra partier. Socialdemokratin är folket, och tycker folket fel så måste de uppfostras så att de kan marschera i takt med partiet.

Det måste finnas något unikt över att hylla ett traditionellt arbetarideal och samtidigt se den vite mannen som en av de viktigaste fienderna. Arbetaren byggde Sverige men sen blev han ett hot. Ett hot som måste drivas med, förlöjligas och ofta närmast trampas på. Ofta är arbetarna dessutom personer från landsbygd som ytterligare kan drivas lite med.

Ser vi politiskt finns ett stort skifte från 90-talet till nu. Socialdemokraterna rasar ihop, de andra partierna möblerar om lite mellan sig, och Sverigedemokraterna stiger fram. Bilåkande, grillande, sura på dansbandsmomsen och en lång rad andra frågor som förr hade varit Socialdemokraternas frågor.

Sverigedemokraternas framgång brukar förklaras med en massa saker. Ofta komplicerade och typiska förklaringar från tidningsredaktionernas ekokammare. Förklaringarna brukar isoleras från resten av politiken som om allt handlar om ett parti.

Men förklaringen är ganska enkel. Det dräller av väljare som pratar om att SD lyssnar på dem och driver deras frågor, om tröttheten på partier som lyssnar ett par veckor inför valen men sedan återgår till att vara onåbara uppe i den politiska stratosfären. Att lyssna på sina väljare började kallas populism.

Det borde vara helt självklart för politiska partier att grunden är att ta hand om sina väljare. Att vilja dem väl, att inte göra dem till en fiende. Men också att partier anpassar sig efter sina väljare och inte försöker anpassa sina väljare efter partiet.

I den enkla förklaringen finns både svaret till varför SD blev stora och varför Socialdemokraterna slutade vara en folkrörelse.


Läs även: Damberg borde ha tänkt efter före

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.