När riksdagen efter lång debatt röstade igenom samarbetsavtalet med USA var det bara två partier som var emot. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade mot avtalet och det som blir grunden för svensk säkerhets- och utrikespolitik för en lång tid framöver. Motståndet mot Nato och DCA gör det komplicerat för Magdalena Andersson att bilda regering eftersom regeringen måste vara enig i sådana frågor.
Sent i tisdags kväll röstade riksdagen för DCA-avtalet. Det var efter en maraton-debatt på sex timmarilket är märkligt eftersom det bara var två små partier som var emot. Det var på förhand uppenbart hur det skulle sluta. Hela riksdagen utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade för. 266 ledamöter röstade för, 37 mot – kanske hade den långa debatten påverkat frånvaron.
DCA-avtalet är ett slags standardavtal mellan USA och andra länder med regler och status för amerikanska soldater och för utrustning som stationeras i ett land. Tanken är ungefär som när stora företag lokaliserar sig i ett nytt land. För att slippa komplexiteten i att ha separata villkor i tiotals länder skapas ett avtal som sen kan ha små variationer.
Det finns inte någon större dramatik i avtalet och det finns många länder som har sådana avtal. Det är länder som varken blivit stapelhögar för kärnvapen eller amerikanska kolonier med marionettregimer, något som svenska journalister inte tycks ha undersökt innan de tog svensk vänster på allvar i deras vargrop.
Att avtalet inte innehåller en klausul om kärnvapen utan att man i riksdagen har gjort en referens till ickespridningsavtalet har orsakat ett ramaskri hos Socialdemokraternas stödpartier MP och V. De har krävt allt mellan utredningar till mer tid att debattera frågan. Försöken att stoppa avtalet har fokuserats till kärnvapen men hade de fått en paus hade säkert nästa steg varit att utreda om USA kan använda avtalet för att flytta hit utomjordingar från Area 51, slutförvara Disneyfigurer eller annat vansinne. Kritiken mot avtalet handlar inte om kärnvapen utan är en blandning av antiamerikanism, pacifism och försök att lindra nesan och smärtorna efter Natomedlemskapet.
Avtalet som sådant är inte kontroversiellt utan stöds av nästan nittio procent av riksdagen – bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot. Att de två är emot är intressant, och problematiskt för Socialdemokraterna.
I en situation där Magdalena Andersson vill bli statsminister är det komplicerande och kan försvåra för en regeringsbildning. Regeringen fattar beslut kollektivt och det går inte att ha en avvikande uppfattning. Det gör att om Andersson vill få in något av de två småpartierna i regeringen så blir det en konflikt som är svår att lösa.
Svensk utrikespolitik och säkerhetspolitik vilar nu på Nato och DCA-avtalet och regeringen fattar beslut gemensamt och i enighet. Det är bitar som inte passar ihop. V och MP måste antingen byta uppfattning för att kunna ingå i en regering eller så måste Andersson ändra grunden för utrikes- och säkerhetspolitiken. Konstitutionellt uppstår en väldigt intressant fråga där – är det ens grundlagsmässigt möjligt att bilda en regering som har så olika uppfattning?
Läs även: Är det konstutionellt möjligt att ha Vänsterpartiet i en regering?
Enigheten har knäckt regeringar förr. Öresundsbron blev en ödesfråga för Centern som lämnade regeringen Bildt i protest. Bron skulle bli en för stor miljöfara.
– Det handlar om hur mycket biltrafik den skulle skapa. Vi har en miljökris i världen. Är det bra att trigga biltrafiken sa Olof Johansson.
Relationen till USA och Natomedlemskapet är långt större frågor än ökad biltrafik mellan Sverige och Danmark. Andersson är å andra sidan tydlig med vad hon väljer av makt och rätt. Hon kommer att försöka ducka frågan så långt det går.
Media kallade avtalet för omstritt, vilket är absurt. Nästan 90 procent av riksdagen röstade för vilket är närmare enighet snarare än omstritt. Det var ett långdraget kacklande i kammaren men utgången var given. I stället var frågan omstridd hos kulturvänstern och bland journalister.
Hade media gjort sitt jobb hade det ställts frågor om hur avtalet påverkar en eventuell rödgrön regeringsbildning. Är MP eller V beredda att acceptera avtalet i utbyte mot regeringsstolar? Är Andersson beredd att riva upp avtalet i utbyte mot att bli statsminister? Det finns många fler och viktiga frågor där. Frågor som inte ställs.
Men som så ofta handlar det offentliga samtalet i stället om vad Jan Guillou, Hans Blix och deras likar tycker.
Läs även: New Yorkresa viktigare än att stoppa gängkriminalitet
