I statens budget framöver kommer befolkningens självförsörjningsgrad att redovisas. Gränsen är lågt satt, strax över 19 000 kronor i månaden. Siffrorna är överlag ganska goda, och följer det mönster som förmodligen de flesta kan gissa sig till. Män är självförsörjande oftare än kvinnor, inrikes födda oftare än utrikes födda och variablerna samvarierar.
En del av regeringens arbete,som tyvärr sker lite i skymundan, är att återupprätta arbetslinjen, alltså att alla som kan också ska försörja sig själva. Det borde vara en ren självklarhet men är märkligt nog en stridsfråga i svensk politik.
En del i det arbetet är att få fram bra uppskattningar av hur stor del av befolkningen som är självförsörjande, men också vilka det är som inte är det. Kunskap är helt avgörande för möjligheten att sätta in åtgärder. Skattesänkningar, jobbskatteavdrag, riktade mot lägre inkomster, kan till exempel ha stor effekt på både sysselsättning och självförsörjning. Då frigörs skattemedel som kan användas till bättre ändamål än att försörja arbetsföra.
Självförsörjningen har också en demokratiskt viktig funktion. Ju fler som lever på andras arbete, desto mer måste de som arbetar betala i skatt för att försörja andra. Ökar skattebördan medan välfärden inte ökar eller har låg kvalitet uppstår självklart en fråga:
– Vad fan får jag för pengarna?
Vill man att välfärdsstaten ska vara demokratiskt förankrad måste det finnas en hög grad av självförsörjning.
Den gräns för självförsörjning regeringen satt är låg – 19 050 kronor per månad. Beloppet styrs av inkomstbasbeloppet och kommer därför att räknas upp med inflationen. I de flesta fall är det en inkomst som ligger strax över en halvtidslön. Det kan jämföras med begreppet sysselsatt, som bara kräver en timmes arbete per vecka. Heltidsstudenter är exkluderade. Det är alltså en låg tröskel att ta sig över, det räcker ofta med halvtid och nästan alla heltidsjobb räcker för att man ska kvala in.
Hur ser siffrorna ut? Ungefär som de flesta skulle gissa. Män är i högre grad självförsörjande än kvinnor och utrikes födda är i lägre grad självförsörjande än inrikes födda. Utrikes födda kvinnor ligger sämst till.
Av samtliga män i arbetsför ålder är 77,8 procent självförsörjande. Kvinnor ligger några steg efter på 71 procent. Ser man till inrikes respektive utrikes födda finns ett tydligt mönster. Av inrikes födda är strax under 80 procent självförsörjande, för utrikes födda uppgår andelen till ungefär 60 procent. Nedbrutet på kön är siffrorna för inrikes födda strax under 80 procent för kvinnor och strax över 80 procent för män. För utrikes födda är siffrorna strax över 50 procent för kvinnor och 60 procent för män. Siffrorna inkluderar alla utrikes födda, det vill säga även arbetskraftsinvandring, så i siffrorna finns till exempel även danskar och finnar som arbetar i Sverige.
I gruppen utrikes födda som har varit i Sverige över 20 år är var fjärde inte självförsörjande. Det är en chockerande siffra – efter 20 år klarar man inte att få en inkomst på 19 000 kronor i månaden. På samma sätt finns en markant skillnad mellan utrikes födda utanför Europa och inom Europa.
Var tredje utrikesfödd kan inte försörja sig själv. Det ska ställas mot att var femte i hela befolkningen inte är självförsörjande. Sett till dem som inte försörjer sig själva är utrikes födda väldigt överrepresenterade. Trots att arbetskraftsinvandrare är inkluderade i gruppen.
Det kommer att bli ett väldigt tungt arbete för denna och för kommande regeringar att lösa problemet med självförsörjning. I dag ökar dessutom arbetslösheten och därmed kommer självförsörjningen i alla grupper att minska. Situationen kommer att förvärras. Det finns inte heller något som indikerar att integrationen har förbättrats, så räkna med ett omfattande utanförskap bland nyligen anlända, ett utanförskap som kommer att bli långvarigt eller permanent i många fall. Med 100 000 migranter per år, och 25 procent som inte kan försörja sig efter 20 år, blir det motsvarande en mellanstor stad vart fjärde år som måste försörjas av andra.
Den franske ekonomen Frédéric Bastiat ska ha sagt att staten är den stora fiktionen om att alla kan leva på någon annans bekostnad. Han ska ha fortsatt med att säga att alla som vill leva på statens bekostnad lever på någon annans bekostnad eftersom de som betalar skatt är alla andra.
Där finns ett viktigt problem. De som inte är självförsörjande lever på andras bekostnad, de som är självförsörjande bekostar det. När det gäller människor som är sjuka eller gamla accepterar nästan alla att de bör försörjas av andra. De har varit med och byggt upp den välfärd de nu tar del av. Men när stora grupper har levt 20 år eller mer på andras bekostnad uppstår frågor. Varför kan man inte dela ut tidningar eller ta andra okvalificerade jobb som kräver lite svenska? Varför ska någon annan gå till jobbet så att de slipper?
Det är bra att regeringen har tagit fram måttet och avser att skapa statistiska serier för att kunna följa utvecklingen. För de underliggande frågorna – vilka ska få leva på andras arbete och hur länge – blir allt viktigare i takt med att vi lever längre och sjukvården blir allt mer avancerad och kostsam. Grupper kommer ställas mot varandra i allt högre grad, och vuxna människor som kan jobba men som inte gör det borde vara en grupp som är förlorare i varje budget.
För konflikten mellan de som försörjer sig och de som försörjs av andra kommer snarare att förvärras än mildras.
