Amanda Lind har varit i farten och berättat att Miljöpartiet anser att det finns ett tak för tillväxt. Det är mer av ett förtydligande än en nyhet och förr lovade partiet inte guld utan gröna skogar. Ville man ha ett rikt land skulle man rösta på något annat.

Ena sidan av det myntet är alla uteblivna klassresor, pengar till vården, försvaret och mycket annat. Där har mycket sagts och det är en viktig aspekt. Frågan är däremot bredare.

Läs även: Sparf: Med Amanda Lind tillbaka till 1920-talet

Miljöpartiet är för litet för att ha makt av egen kraft. Deras makt ligger i att spela ut blocken mot varandra och att förhandla väl. Det är de duktiga på. Den skadan de har orsakat Sverige och svensk ekonomi är oproportionellt stor för ett så litet parti.

Men låt oss börja i andra änden – hos Centerpartiet. Det är ett parti som absolut säger nej till Tidöpartierna men samtidigt säger sig vara det bästa partiet för företag och företagande. En kaxig attityd och ungefär lika realistisk som Demiroks försök att framstå som en torpare. Sannolikheten att få till en företagsvänlig regering med V, S och MP är till och med sämre än att framstå som lantlig av att göra saker med pinnar eller sätta på sig stövlar och plaska i ett dike med kostymbyxor.

Läs även: Demirok lajvar torpare i Aftonbladet

Att rösta på Centern måste ses i ljuset av deras nära kamrater och vad de partierna vill. Vänsterpartiet velar om de vill avskaffa kapitalismen helt, Socialdemokraterna tycker att marknaden ska vara en tjänare och Miljöpartiet vill inte ha tillväxt. Kanske drivs Centern av en patologisk optimism, men mer sannolikt är det dumhet.

Skiftar regeringsmakten efter nästa val kommer Magdalena Andersson träda in i en modersroll. Inte som Moder Svea utan mer som en ensamstående mamma vars liv i huvudsak handlar om att ensam behöva hantera bråkiga barn. Centerpartiet och Miljöpartiet kommer att turas om att ligga tårögda på golvet på Rosenbad och vråla att det är fel politik. Det kommer att krävas mycket kexchoklad för att få de barnen snälla.

Politiskt är det vanskligt eftersom ju mindre samspelta man är, och ju mer tid som måste läggas på partier som kivas, desto mindre jobb kan göras. Det kan vara bra, eftersom långt ifrån allt Socialdemokraterna vill är bra. Så kanske finns det en styrka i att Andersson får försöka trösta sina småpartier. Men mer sannolikt är att det i stället blir två sidor som får igenom sina sämsta sidor. På samma sätt som med Kakabaveh.

Det är märkligt tyst om Anderssons problem, och även Centerpartiets problem, liksom med det regeringsunderlag som ser ut att vara alternativet till Tidö. Med tanke på hur långt ifrån varandra de står borde det vara en godispåse för både statsvetare och ekonomer liksom för ledarskribenter och journalister.

Bara ta en sådan fråga som att återindustrialisera Norrland. Hela tanken där är att genom att hälla skattepengar över företag så ska tillväxten boostas. Var står Miljöpartiet där? Karl-Petter Thorwaldssons hattbyten mellan att vara gruvlobbyist och sitta i regeringen har gått så fort att Riksdagen till slut fick dra i nödbromsen. Hur kommer Andersson ställa sig i den uppenbara maktkampen mellan norrländska gruvdrömmar och miljöpartistiskt orörd mark?

Det finns en stor bredd av frågor där om man vill gräva. Inte minst för Centerpartiet framstår sällskapet som väldigt illa valt. För Andersson framstår varje utspel från hennes stödpartiet som ett migränanfall i vardandet. Samtidigt är all radikalisering av Miljöpartiet tacksam. De visar ju själva upp hur orimliga de är.

Det är dessutom en bonus att de visar hur problematisk Anderssons idé om att styra Sverige är.

Läs även: Hjälp Israel att vinna Eurovision