Centerpartiets Muharrem Demirok blev, till ingens förvåning, en parentes i partiets historia. För två år sedan avgick Annie Lööf för att hon var ur takt med tiden. När Demirok tillträdde ville han inte hantera problemen med Lööf-doktrinen utan i stället vara mer Lööf än Lööf.
Att Muharrem Demirok slutar som partiledare ger en kluven känsla. Demirok är förmodligen den ende som har kunnat konkurrera med Annika Strandhäll i att roa. Å andra sidan är ett byte av partiledare en chans för Centern att komma hem igen.
Demirok har givit två avtryck som har fastnat hos allmänheten. Det ena är hans två domar om misshandel. Bluffandet kring dem gav mycket mer uppmärksamhet kring dem och det har varit lika omöjligt att tvätta bort som Sahlins Toblerone. Det andra är pinnarna.
I ett försök att skapa trovärdighet åkte Demirok till ett torp med Aftonbladet. Det skulle ge honom en förankring i landsbygden, långt från betongförorten där han växte upp. Reportaget blev enormt underhållande. Demirok hade med en hund i en liten täckjacka och hans pressis föreslog att de skulle göra något med pinnar. Tydligen trodde man att det är vad landsbygdsbor ägnar sig åt. Mycket av Demiroks problem ryms där.
Läs även: Demirok lajvar torpare i Aftonbladet
Ingen visste vad han stod för eller vem han var. Förmodligen var han själv lite osäker. För att känna sig säker klängde han fast, fanatiskt, vid Lööf-doktrinen. Hans föregångare, Annie Lööf, avgick för att den doktrinen misslyckades. Demirok skulle segra med den, trots att han saknade Lööfs förmåga att kommunicera med människor.
Där Lööf påverkade, både upprörde och skapade en kult, saknade Demirok utstrålning. En bra dag var han charmig som en redovisningskonsult. Demiroks plan misslyckades redan innan bläcket hade torkat. Centerns väg tillbaka, och med marginal till fyraprocentsspärren, leder bort från Lööf-åren, det är deras viktigaste fråga. Annie Lööf förstod för flera år sedan att den politiken var misslyckad och avgick.
För Centern är den existensiella frågan vart de vill och vilka väljare som behöver dem i svensk politik. Centern har ett stort problem med sin framtid. Ett problem som är större än vem som ska bli partiledare. Det enkla sättet att formulera problemet är om de ska vara beredda att förhandla enskilda frågor med Tidö. Den svårare och avgörande är om de ska vara öppna för djupare samtal med bägge blocken eller ej.
Centern har suttit fast i den debatten sedan decemberöverenskommelsen och de sjunker sakta djupare ner i en intern debatt. På kort tid har de tappat både ledaren för partiet och ungdomsförbundet på den frågan. Samma fråga som de har ältat i en evighet. Samma fråga som väljarna visar sig allt mindre intresserad av. Kanske är den viktig på bygdegårdarna, eller möjligen bara bland de mest aktiva centerpartisterna. Men frågan äter partiet.
Samtidigt är Centerpartiets huvudsakliga linje utopism. De ska få låga skatter och företagsvänlighet tillsammans med MP och V. De ska tämja Magdalena Andersson till att bli en bra statsminister, och allt ska ske samtidigt som det finns ristat i sten att de aldrig lämnar vänsterblocket. Alla utom Centerpartiets ledning förstår att det inte går att vinna. Centerns framtid ligger i att gå minst till mitten och tydligt göra det klart att de är öppna för förhandling med alla.
Det är strax över ett och ett halvt år kvar till nästa val så de måste snabbt hitta en partiledare och en fråga som de kan vinna och ha som förhandlingsunderlag.
Skulle jag vara rådgivare till nästa partiledare skulle mitt råd bli det här: Lägg alla krafter på att försvara sportskyttarnas och jägarnas halvautomater, och komplettera med några få närliggande frågor. Var tydlig med att ni stöttar den statsministerkandidat som ger mest och tydligast svar i den frågan. Då finns nästan 600 000 vapenägare som potentiella väljare.
Det kommer inte att göra C till ett stort parti men det kommer att rädda dem kvar i riksdagen över nästa val. Det köper tid att reda ut alla interna problem med både politik och kandidater. Då har Centern fem år på sig att stöpa om sin politik, sin syn på samarbeten och på hur partiet ska styras.
Å andra sidan har Centern ägnat större delen av det senaste decenniet åt att skada sig själva och att ägna sig åt en debatt som för väljarna är allt mindre intressant. Särskilt två år in i Tidöavtalet är det uppenbart att diktaturen inte är kring hörnet.
Läs även: Staten vill inte ge Karl Hedin rättvisa
