Muharrem Demirok, Centerpartiets partiledare, har hållit sitt tal i Almedalen. Det är ett av hans bättre tal och mycket av den stolpigheten som präglade honom är borta. Stolligheten är däremot kvar, men i en mycket snyggare förpackning.

Demirok vill ha en varm grön liberalism. Hans skildring av den varma gröna liberalismen drar tankarna till snögubben i Disneyklassikern ”Frozen” som gillar sommar och varma kramar. Snö och värme är två element som inte alls passar ihop.

Demirok är trött på splittring, trött på vi och dem, han vill ersätta splittring med gemenskap. Nu är det tid för en varmare liberalism. Det låter trevligt och han utvecklar med att det får vara slut med eftergift till populism, att det får vara slut på Tidöpolitik som splittrar och slut på en Tidöpolitik som dag för dag flyttar gränserna för anständigheten.

Det låter inte så inkluderande. ”Vi”, det vill säga Centern, ska inte vara som ”dem”, det vill säga Tidöpartierna och göra skillnad på vi och dem. Bristen på självinsikt är fascinerande, inte minst med tanke på Centerns förtjusta relation till Januariöverenskommelsen och Decemberöverenskommelsen. Centerns bärande idé är att dela upp politiken och stänga ute. Tanken bakom att söka sig vänsterut är att försöka stänga SD ute.

Liberalerna hade samma syn på SD som C, men omvärderade taktiken. De accepterade ett samarbete där det finns gemensamma åsikter och framförallt uppfattar de att genom att närma sig SD kan de påverka dem. Ett SD i dialog och som tar ansvar är L:s sätt att integrera dem i svensk politik och få dem att bli ett parti som andra.

Dissonansen i talet blir verkligen tydlig när Demirok hyllar Carl Bildts gratulation till Jonas Sjöstedt efter att han fick ett kryssrekord i EU-valet. Bildt kan gratulera Sjöstedt och får beröm, men kan Demirok berömma Åkesson eller Jomshof? De utsträckta händerna verkar inte vara en varm omfamnade liberalism utan något andra ägnar sig åt.

Demirok lyfter också integration som en viktig fråga. Något som alla partier gör i dag, att det finns ett stort problem där är uppenbart för alla. Till och med Socialdemokraterna har breddat perspektivet och ser nu både språk och segration som ett allvarligt problem. Socialdemokraternas vision om en integration genom utbyte mellan utanförskapsområden och andra kommer inte att fungera.

Läs även: Integration från 70-talet

Orsaken är att integration kommer underifrån och växer fram. Den kommer inte genom att staten försöker ratta och skruva lite med social ingenjörskonst. Den viktigaste faktorn är att vilja integreras.

Det är därför som svenskar, britter och andra har sina kolonier eller enklaver i Spanien och andra länder där man kan få svenskt kaffe och köttbullar. De har ett liv de trivs med och vill varken byta språk eller bli en del av Det nya landet.

Demiroks tro på att ett jobb radikalt förändrar allt kommer därför att misslyckas. För dem som vill integreras är det en viktig del, men för de som inte vill ändrar det lite. Särskilt om man har ett arbete som domineras av andra invandrare.

Många värderingar kan påverkas av ett jobb, men Demiroks syn på jobbet är lutheransk, inte generell. Frågor som hederskultur, om ens lojaliteten går emot klan, familj eller stat eller liknande byts inte för att man jobbar. Särskilt inte om man befinner sig i ett sammanhang som drar i motsatt riktning.

Arbete förenar och är en förutsättning för att samhället ska fungera – att alla klarar sin egen försörjning. Men ju mer olika kulturer är desto svagare blir effekten på integration. De enklaste jobben är dessutom ofta jobb som utförs ensam, som Foodorabud, städjobb och liknande. Många enkla jobb sker dessutom i miljöer som domineras av invandrare som till exempel restauranger, undersköterskor och liknade. Hur kan de jobben ge en snabb effekt på integration? Kundkontakten på en familjeägd pizzeria, eller samtalen som ett bilbud har är något helt annat än att vara på en arbetsplats som domineras av svenskar.

Integrationen växer fram och den växer ur en vilja. Integration måste också vara långt bredare än det jobbet ger. Demokratisk integration innebär till exempel att man accepterar yttrandefrihet och pluralism. Felet bakom korankravallerna var inte att de som deltog saknade jobb utan att de var beredda att använda våld. På ett liknande sätt kommer inte ett jobb få en familj att släppa en hederskultur.

När Fadime hedersmördades av sin far hade pappan bott och arbetat i nästan 20 år i Sverige. Familjen umgicks intimt med släkten och upprätthöll sina gamla värderingar. Fadimes försvenskning – att själv vilja styra sitt liv och välja partner – blev ett hot mot familjen. Demiroks beskrivning av sin egen uppväxt är motsatt, där fanns en vilja att bli en del av samhället och att integreras liksom skillnaden i att hans mor är svensk. Det går inte att tro att alla är likadana.

Jobb är en viktig bit i att lösa problemen kring migration, inte minst när det kommer till kostnader och utanförskap. Men integrationen är ett annat och långt mer komplext problem. Tror man att det löser sig själv via ett jobb kommer problemen inte minskas utan förvärras i stället.

Läs även: Ekmans avhopp visar att Bulletin behövs