Centerpartiets Demirok är en riddare. Chevaleresk och klädd i skinande rustning, beredd att rycka ut för att undsätta barn, kvinnor och andra behövande. Ensam stridande i en kall och hård värld för han en heroisk kamp. I en egen liten värld. Kanske begränsad till honom, några pressekreterare och staben.

Murhaf Hamid har slagit alla rekord i att sälja majblommor. Faktiskt flera gånger om. I skrivande stund är hans försäljning någonstans mellan fyra och fyra och en halv miljoner kronor. Det är helt strålande.

Alla delar dock inte hans glädje. En kvinna, aktiv i Sverigedemokraterna, ilsknade till och skrev om ”jävla blatteunge” på sociala medier. Där andras hjälp dragit igång Hamids försäljning fick tanten den att gå genom taket. För många blev det en solidaritetshandling att köpa en majblomma av ett barn som utsätts för rasism på det sättet.

Stödet för Hamid har varit enormt. Inte bara på sociala medier, de som köpt majblommor av honom utan en lång rad andra. Statsministern har givit sitt stöd, och fördömt angreppet, och på samma sätt har Magdalena Andersson gjort. Den politiska världen står bakom Hamid. Som de bör.

Jimmie Åkesson gick hårt ut och fördömde kvinnan som gav sig på pojken. Han menade att angreppet var bland det värsta han hört. Medlemsutskottet i Sverigedemokraterna meddelade under kvällen att kvinnan själv kan klippa sitt medlemskort. Hon utesluts från partiet.

Kvinnan själv menar att hon blev hackad. Ställd inför den massiva reaktionen mot henne har till och med hon förstått att hon har fel. Det finns säkert knäppskallar på nätet som har gått under radar, men hennes försvarare har varit osynliga, om de finns. Att uttrycka sig rasistiskt om ett barn är något som inte accepteras. Helt uppenbart. Ingen kan tycka att det är rimligt.

Men i en galaxy far far away, en liten galax som ofta kallas Centerpartiet, är det annorlunda. Där får kvinnan ett brett stöd. Hon är kanske en av få som vågar uttrycka sig som henne, men hon är ett uttryck för en tidsanda.

Det är enkelt att se scenen framför sig. Don Demirok, Centerpartiets härskare, sitter på sin tron. Runt om finns några tjänare. Oklart om några av dem är narrar. Med bestämd min tar han fram telefonen. Rustningen skrapar när han fingrar fram telefonen och det sprider sig en tystnad. Han blickar ner på en pressekreterare.

– Don Demirok, du vågar. Du kan göra det. Bara du kan rädda oss nu.
– Ja, säger han, men priset kommer att bli högt. Vi kommer att bli ensamma mot världen.
– Don, om du leder oss vågar vi. Vi orkar.

Don Demirok öppnar telefonen. Han skriver med rynkad panna. Meddelandet går ut till en förbluffad värld. Hoppfulla isolerade människor får mod. De vågar och orkar stå upp en dag till.

På deras skärmar finns budskapet. Vågbrytaren som stoppar hatets våg från att svepa in:

”Det är svårt att ta till sig, inte ens en 12-åring som säljer majblommor kommer undan hat och rasism. Det är vidrigt att se, helt öppet och ohämmat. Jag kommer aldrig acceptera denna normalisering, vi får inte vara tysta inför detta.”

I kärnan av hans budskap instämmer nästan alla. Rasistmobbning där en vuxen ger sig på ett barn är motbjudande. Men det är inte det som är fascinerande. Resten av sociala medierna står bakom både Murhaf och Don Demirok. Don Demiroks kamp är mot en väderkvarn, en inbillad fiende.

Tanten sparkas ur Sverigedemokraterna, statsministern och alla partiledarna fördömde henne. En så stark uppslutning och fördömande är ovanligt. Men trots att alla fördömer så ser Don Demirok tystnad. Han hör inte fördömandena. Kanske har han knäck i lurarna. På samma sätt ser han en normalisering trots att statsministern fördömer. Trots att oppositionsledaren fördömer. Trots att Åkesson fördömer. Vem är det Demirok kan höra?

I fallet Don Demirok finns ingen Cervantes som vill locka till skratt och eftertanke med en berättelse. Demirok är högst verklig, han skulle mycket väl kunna bli minister i en regering ledd av Magdalena Andersson.

När Demirok fördömer tanten är det inte en handling av mod. Det är en akt av anständighet. Precis som alla andras fördömanden är. Som köpen av majblommor är. Demirok är inte ett sladdsyskon till syskonen Scholl, som ensamma reser sig mot en brun övermakt. Han är en i mängden. En av oss alla som inte accepterar. På andra sidan finns inga som står upp för tanten. Hon är väldigt ensam med sitt hat. Det är bra. Ett normaliserande av henne är oändligt långt borta.

Läs även: Korn: Majblommor, Murhaf och kränkande kommentarer

Hur är det ens möjligt att missa reaktionen? Hur bortkopplad från vanligt folk är man om man inte på förhand förstår vad reaktionen kommer att bli? Det är lika märkligt som Strandhälls ilska över att ”kreti och pleti” fick se hur hon bodde. Det finns ingen koppling till verkligheten.

Lika illa är det med Owe Nilsson, känd från Owe-gate där han omplacerades efter att hans fördomar om SD fick honom att brista ut på twitter. Nu stormar han igen. Denna gång är det en bild på Murhaf med en majblomma och texten ”Årets svensk! In your face SD!” Alltså det där partiet där partiledaren fördömer och man meddelat att kvinnan kommer att uteslutas.

Läs även: I vilken värld lever journalister?

Kanske förklarar han allt i en annan tweet där han berättar att han var kryptör i det militära och att det gör det enklare för honom att ”tolka kostymrasisternas kamouflerade hundvisslande”. Det är alltså en tidigare viktig politikreporter. Inte ledarskribent eller annan opinionsdrivare, utan journalist som tillsammans med Demirok och ett par andra hör hundvisslorna. De ohörbara ljuden som ingen annan än de kan höra.

Att ha partiledare och centrala politikjournalister som hör hundvisslor och kan tolka dem, är inte helt bra. Journalistiken havererar om journalisterna rör ihop sin politiska tinnitus med en hundvissla. Med politiker blir det ännu mer snurrigt.

Kan vi inte, snälla, få en Sancho Panza som bondskt och jordnära faktiskt börjar lyssna mer på vad politiker säger och gör än på hundvisslor och normaliseringar. Som försöker få tillbaka ett fungerande politiskt samtal där problem löses med folkets bästa som mål och diskussion som medel.

Det som verkligen är märkligt är att Demirok och Owe Nilsson missar att de är sida vid sida med Åkesson på barrikaden och gemensamt fördömer rasisttanten. De är inte ensamma mot en flodvåg av brun rasism. De är en del av en kör som ekar genom hela Sverige. Inte bara genom fördömanden utan genom köp av majblommor. Att Murhaf säljer sina majblommor är tecken på solidaritet med honom. Man vill stödja honom, visa att han inte är ensam. Göra honom till en segrare.

I morgon har han säkert sålt för närmare fem miljoner. Det är ett styrketecken för svensk demokrati. Hundvisslorna däremot är ett svaghetstecken.