Integration ses oftast som ett statligt projekt. Någon myndighet har en kurs, det görs några studiebesök eller något liknande. Oftast är det bortkastade pengar som spelar ganska liten roll för integration. Det viktiga tycks vara att kunna säga att man gör något.

Svenskar är ofta slutna, inte minst kring helger. Att bli inbjuden till någon under en storhelg, möjligen midsommar undantaget, är svårt. De flesta firar med de nära och kära, och även midsommar brukar vara en ganska fast krets som firar. Samma gäng varje år.

Så hur gör en invandrare som vill uppleva en svensk högtid? Verkligen få följa med in och se högtiden från insidan.

Den moderate riksdagsledamoten Arin Karapet ställde sig frågan. Han hade varit med på fester som valborg men som han själv beskrev det. Han räknar inte ”kollektiv fylla och total nedskräpning” som svensk kultur utan trodde att det fanns något mer. Pratet om att svensk kultur inte fanns avfärdade han som pladder. Varje storhelg försvann hans svenska vänner bort, och han var själv kvar. Vad gjorde de? Hur var det?

Under en tjänsteresa tillsammans med sverigedemokraten Mattias Karlsson började de diskutera frågan. Karapet var nyfiken på den traditionella svenska kulturen. Något halvår senare bjöd Karlsson in honom att delta i ett Valborgsfirande. Karapet kom inte bara att uppskatta ett traditionellt Valborgsfirande utan även svensk landsbygd.

Karapets och Karlssons firande och vänskap är en historia med många bottnar och många perspektiv. Det är en historia om nyfikenhet, oväntad vänskap, och mycket annat.

Deras valborg visar på att det går att hjälpa integration genom att sträcka ut en hand. På samma sätt är öppenhet och en vilja att integreras viktigt. Det handlar om att både ge och ta – från bägge sidor.

Framförallt finns en annan visdom. En viktig del i de problem som integration i Sverige upplever kommer ur förnekandet av svensk kultur. Allt reduceras till bitar som har plockats upp här och där och inget är unikt. Det är ungefär lika dumt som att avfärda en konstnär med argumentet att alla färger på tavlan är använda av någon annan. Det unika i en kultur är blandningen.

Sverige har en egen pizza. Svensk köttfärssås är annorlunda än italiensk. Både svensk schlager och snaps skiljer sig från den tyska. Det räcker med att åka till Danmark för att skillnaden ska bli tydlig. Alla som har rest vet hur annorlunda något så enkelt som kaffe är runt om i världen. Byggstenar som mat, kaffe och mycket finns där i andra länder men mixen är annorlunda.

Men det finns också andra viktiga byggstenar i en kultur. Ofta är de svårare att förstå. Hur man står i kö. Hur många svenskar rasar över någon som stjäl en handikapparkering. Att vara högljudd eller komma för sent. Små saker som att aldrig stå i mitten av en trottoar utan att stiga åt sidan så att andra kommer förbi. Att inte vara till besvär. Det är nästan osynliga trådar i en kultur som retar omgivningen om man inte ser dem.

En tydligt exempel på en komplicerad sak i Sverige är att hälsa. Att inte hälsa när man bör är extremt oartigt, nästan högfärdigt. Att hälsa på en alltför vag bekant är påträngande. När jag bodde i Belgien märktes det tydligt. Redan efter någon månad började folk jag mötte medan jag gick till jobbet att hälsa. Aldrig prata men nicka, hälsa eller likande. Under flera år i Stockholm hände det aldrig. Varje dag stod samma människor på busshållplatsen, man kände igen folk så väl att man visste när de hade köpt en ny jacka eller nya skor. Men aldrig aldrig en nick, en hälsning eller liknande.

Förnekandet av allt det där och i stället pladder om att Lucia minsann är italiensk och att St Nicholas är grek kan reta upp folk lite. Det går att förstå att det roar. Den där radikala hållningen hos Liberala ungdomsförbundet som förfärar farmor lite på juldagsmiddagen löser inget utan komplicerar saker i stället. Det är skoj att se folk som förfärats lite men för den som vill integreras innebär det att man till och med förnekar att det finns en dörr in i det svenska samhället.

För de som faktiskt vill integreras, de som vill lära sig eller uppleva svenska traditioner blir det förvirrande. Får man aldrig se, höra eller uppleva svensk kultur blir det svårare att passa in, att bli en del av en grupp eller en gemenskap. Det där som Karapet beskrev med svenskarna som smiter hem till sitt och lämnar honom kvar.

Att förneka att svenskar inte skiljer sig från danskar, norrmän, kineser eller ghananer må kännas radikalt men är ett sätt att slå på de som vill integreras. De kan inte integreras i något som förnekas, döljs eller sopas under mattan. För att kunna integreras krävs att man förstår det som man vill integreras i. Vill vi ha en gemenskap, en sammanhängande berättelse om Sverige och en större gemenskap måste det erkännas att den finns.

Mitt i allt det här finns en annan lite rolig iakttagelse. Det var Sverigedemokraten Mattias Karlsson som blev Karapets vän och öppnade dörren till firanden och gemenskap, inte Fredrik Reinfeldt. Så kan det gå.

Läs även: Vänsteraktivismen förstör universiteten