När hörde du senast något om krisen i Sudan? Tystnaden skulle kunna tolkas som att den inte pågår, men den blir snarare värre. Efter ungefär ett år av konflikt mellan den sudanesiska armén och milisen Rapid Support Forces är den humanitära krisen enorm. 8,5 miljoner människor är internflyktingar i Sudan. Hungern breder ut sig och 18 miljoner människor bedöms lida av svält. Sjukhus har varit militära mål och 80 procent av huvudstadens sjukhus sägs vara ur funktion. I en enskild etnisk rensning kan så många som 15 000 människor ha mördats. Konflikten är en av de värsta på jorden. Inte minst barnen far illa, uppskattningar talar om att tre och en halv miljon barn lider av akut undernäring.

Sudaneserna är bortglömda. De flesta känner inte till konflikten, dess ursprung eller omfattning. Tidningarna skriver sällan om Sudan och folk dör i tysthet. Inga demonstrationer anordnas för dessa människor på torgen, universiteten eller på gatorna.

Samma öde är det för rohingyer i Burma. De är en muslimsk minoritet som förföljs och fördrivs av militären. Även där är världen och universiteten tysta. Demonstrationer och ockupationer uteblir, trots att det räknas som ett folkmord.

Det finns fler liknande konflikter och det finns också ett tydligt mönster. Det är inte allvaret i konflikten som avgör reaktionerna utan vilka som är inblandade. Vill man ha stöd ska man bli anfallen av Västvärlden, allra helst av Israel.

Det viktiga för mångas engagemang är inte vad som händer, hur illa människor far eller graden av kris. I stället domineras mycket av två tydliga ideologiska strömmar: den första är antikolonialism och den andra antisemitism.

Det finns inte bara en utan flera dubbla måttstockar för Israel. Få länder har så speciella krav på sig som det landet. En absurd konsekvens av det är att synen på de som dör i regionen styrs av hur de dör. I Syrien, Jemen och andra stater pågår långt värre konflikter, men de hamnar i skymundan. Israel får kritik för sitt stängsel för att stänga ute terrorister, medan de flesta inte ens vet att Egypten har ett liknande och långt mer omfattande. Det är en 14 kilometer lång stålmur.

Antikolonialismen är likartad. Är inte västvärlden inblandad är det sällan intressant, men är USA inblandat är det ofta väldigt intressant. Är en konflikt möjlig att få in i ett sådant schema är situationen radikalt annorlunda än om två afrikanska eller asiatiska stater har en konflikt. Det är en tragedi för de drabbade.

Ett tydligt exempel på detta är slaveri. Det finns ändlösa mängder med text om slavhandeln mellan Afrika och USA. Slavhandeln till Karibien och Sydamerika är mer okänd trots att den var mer omfattande. Det inomeuropeiska slaveriet är närmast okänt liksom det inom Afrika. Men ännu mer märkligt blir det när man tänker på att dagens moderna slaveri ofta hamnar i skymundan för det historiska. Trots att det går att rädda de som är drabbade i dag.

Den så kallade världsordningen handlar långt mindre om rättvisa eller att hjälpa utsatta än om anti-väst, anti-kolonialism och antisemitism. Det viktiga är inte vem eller hur mycket man kan hjälpa utan vem man kan slänga konflikten i ansiktet på. Vem man kan känna sig moraliskt överlägsen över.

Det är inte vackert.

Läs även: Strömmers resa är också Sveriges resa