I stort har kollektivavtal tjänat Sverige väl. Avtal är alltid att föredra framför lagstiftning eftersom det anpassas efter rådande situation och omständigheter. Det går enklare att justera och kan anpassas efter olika branscher. Snarare borde mer än mindre hanteras med avtal och även lokala avtal borde kunna tas fram.

Avtal och kollektivavtal, bygger på förhandlingar mellan två parter. Ju mer jämspelta parterna är desto större är chansen att få ett avtal som passar bägge parter. Frivilligheten är central. Den ena parten måste kunna tacka nej om avtalet inte passar. Avtal som tvingas fram är vanligtvis ogiltiga, det kallas för råntvång. Förbudet mot råntvång finns för att behålla principen om frivillighet.

Arbetsmarknaden är annorlunda på många sätt, inte minst för att man får och bör få använda stridsåtgärder mot den andra parten. Strejker och lockouter är dåliga men ska vara tillåtna. Detsamma gäller för strejkbrytare.

Det finns dock en kollision mellan frivillighet och strejkerna för kollektivavtal. Runt 90 procent av löntagarna i Sverige omfattas av kollektivavtal. Frågan är hur många av de avtalen som är önskade, framtvingade eller accepterade av rädsla för facket. Förmodligen är det väldigt många.

Tesla har haft en strejk sedan oktober i fjol. Orsaken är att de inte vill teckna ett avtal som är frivilligt. Redan där är det tokigt. Det är väl rätt tydligt att det frivilliga avtalet inte är önskat?

Ser man till de anställda verkar det finnas en liknande syn på kollektivavtalet. Antalet strejkande är 30-40 av de anställa, eller runt 10 procent. Kanske är åtgärden något oproportionell, särskilt om det handlar om att få till ett frivilligt avtal.

Postnord inkluderades i en sympatistrejk för det frivilliga avtalet. Bland annat delades inte registreringsskyltar ut. Totalt ingår åtta fackförbund i de sympatistrejker som ska få Tesla att frivilligt vilja teckna ett avtal. Utöver brevbärare finns till exempel hamnpersonal som vägrar lasta av bilar, målare som inte målar bilar och reparatörer som inte reparerar laddstolpar.

I fallet Tesla finns en hund begraven. Strejken har hållit på i månader, utöver IF Metall har åtta fackförbund varit inblandade i sympatistrejker. ”Offren” är ungefär 10 procent av Teslas anställda. Förmodligen hade det varit enklare och billigare att hjälpa dem till nya jobb, om de far så illa.

För det där är en annan pusselbit som saknas. Det är inte en sweat-shop utan ett företag som de anställda tycks, i stort, gilla. Få tycks ha lust att strejka eller kräva kollektivavtalen eller för den delen går ut i media om dåliga villkor eller brister i arbetsmiljön.

Facket tar i från tårna. Det går verkligen att höra brösttonerna hos Veli-Pekka Säikkälä som är avtalssekreterare hos IF Metall. Han säger till Arbetet:

– Vi har förklarat för dem att det är dramatik. Det här är något man gjorde på 1920- och 30-talet. Men sedan upphörde man med det och det finns mörka saker i vår historia gällande detta. Ådalen -31 är väl en av de mörkaste situationerna.

Det är imponerande att få in både 30-talet och jämföra att Tesla har tagit in extrapersonal för att täcka för de som strejkar med Ådalen. Det visar också på hur ödesmättat facket ser konflikten. En strid om deras existens.

Där finns pudelns kärna. Om facket knäcker Tesla, använder all sin makt och gör det bortom alla rimliga proportioner så är det, som det heter, ett budskap. Inget litet företag kommer att fundera på vad som händer när facket ringer och frågar om de vill ha kollektivavtal.

Med Tesla-anställda som trivs och inte vill strejka är det uppenbart att det är där konfliktens kärna. Facket vill visa att de bestämmer, att inte ens Tesla kan trotsa dem.

För facket är det nog att tala tydligt. För oss andra gränsar det till maffiametoder.

Läs även: Minst en miljard stals av utlandssvenskar