Hjort: Finansministerduell som visar skillnader

Nooshi Dadgostar vill bli Sveriges finansminister. I en timmes finansministerduell mot finansminister Elisabeth Svantesson på Youtubekanalen ”Studio 3” visade hon varför det vore en katastrof. Inte för hennes åsikter, utan för att det inte finns någon substans bakom dem. Bortom slagorden och ilskan finns tomhet.

Under en timme brakar de två finansministerkandidaterna ihop, hinner beta av en hel del ämnen och får framför allt en chans att visa upp sig för tittarna. Det är kanske det viktigaste. Att se Dadgostar prata en längre stund är ett bra vaccin mot Vänsterpartiet, för vem vill ha sin vardag styrd av någon som är mindre klok än vad man själv är?

Det som är så obehagligt med Dadgostar är egentligen inte hennes åsikter, utan att det inte finns något som helst djup bakom hennes ord. Redan enkla fakta är för svåra. För henne räcker det med att känna orättvisor för att det ska legitimera hennes uppfattningar. Sitter hon i regeringen i en kris är känslor inte mycket till tröst. Först kommer känslan. Sedan kommer politiken. Verkligheten får rätta sig efteråt.

Bristen på kunskap är ett återkommande mönster. Hon har säkert goda sidor, men bildning är inte en av dem.

Bristen på insikt blir ett slags tema. Hon börjar redan tidigt med att påpeka att hon, till skillnad från regeringen, vill satsa på fortbildningar. Som exempel tar hon upp truckkort. Det är en endagsutbildning som inte är standardiserad. Många företag löser det själva åt sin personal.

En återkommande kommentar från Dadgostar är att regeringen tar pengar från fattiga och ger till rika. Man ser att Svantesson reagerar, men det blir ingen debatt.

Det finns en logik i det Dadgostar säger, men det är en obehaglig logik. För vänstern är inte din lön din. Den är statens, men ges till dig på nåder. Skattesänkningar är i det perspektivet inte att du får behålla mer av ditt eget – det är att staten förlorar pengar. Det är därför Dadgostar utan att blinka kan säga att regeringen ”ger till rika”: hon menar inte att pengar omfördelas till de rika, hon menar att de rika tillåts behålla mer av det som egentligen tillhör kollektivet. Det är en helt annan syn på ägande än den de flesta svenskar lever efter – och den förtjänar att sägas rakt ut, inte antydas.

Låt det sjunka in. Din övertid. Ditt extraknäck. Pengarna du lade undan till barnens sommarlov – allt är lån från staten. Inte ens din lön är din. Den är statens nådiga gåva till dig. Med det här perspektivet är inget av det ditt förrän staten har tagit sitt.

Skattehöjningar innebär då att offentliga medel inte slösas på dig, utan används förnuftigt och demokratiskt. I Vänsterpartiets värld måste inte staten motivera varför den vill höja skatten. Där måste medborgaren be om att få behålla mer av sin lön.

Ser man på världen blir Vänsterpartiets politik lättare att förstå, men samtidigt mer obehaglig. Din lön, ditt slit eller dina pengar från extrajobb är inte dina att spendera som du vill. Det är politikens resurser i stället. Det kommer att gå igen i allas vardag. För att kunna genomföra alla Vänsterpartiets reformer krävs stora skattehöjningar. Pengar som tas från ditt jobb och ges till någon som inte jobbar. I Vänsterpartiets värld är det en viktig del av ett rättvist samhälle. Om pengarna är statens måste väl alla ha lika mycket?

Perspektivet går igen när det snuddas vid miljardärsskatter. Utöver det absurda i att tro att hundratals miljarder kan tas utan att folk lämnar landet, påstår Dadgostar att miljardärer inte bidrar till tillväxt. Dadgostar är förvisso obildad, men att företag som Ikea, Tetra Pak, Spotify, Klarna och Minecraft har givit både tillväxt och är byggda av just de miljardärer som Dadgostar säger inte bidrar, borde vara uppenbart.

Det kommer inte att bli miljardärerna som betalar Dadgostars skattehöjningar. De har redan flytt då, så det blir vanligt folk. Det är lätt att prata om ”de rika” när det är någon annan som betalar. Men skatten tas inte ur en abstrakt statskassa. Den tas från människor som har arbetat för pengarna. Människor som gick till jobbet i stället för att vara med sin familj, sina vänner eller göra något annat.

Tidöpartierna anklagas för att ha misslyckats med att hantera inflationen och ha förvärrat den. Kostnaderna ska ha rusat för vanligt folk. Men Dadgostar vet inte vilka år inflationen var hög och när den föll. Hon utmålar sig som folkets företrädare, men vet inte ens när vanligt folk fick det tuffare eller varför det hände. Att inte veta är en sak. Att vilja styra ett lands ekonomi utan att bry sig om fakta är ett hån mot väljarna.

På en direkt fråga om vilket land i EU som har lägst inflation vet hon inte att det är Sverige. Kunskaper som borde vara självklara för någon som vill bli finansminister. Bristen på kunskap är inte bara en pinsamhet. Det är en respektlöshet mot väljaren. Vanligt folk förväntas kunna en massa och inte minst sätta sig in i grunderna inför valet. När en tänkt finansminister vägrar förstå grundläggande ekonomiska fakta handlar det inte längre om okunskap. Det handlar om ett rent förakt för väljarna och deras vardag. För det är den hon vill styra.

Mycket riktigt påpekar Svantesson att Vänsterpartiets värsta fiende är verkligheten och att fakta faktiskt är fakta. Något som Dadgostar tycks ha svårt att ta till sig. Att ett partis värsta fiende är kunskap och inte de politiska motståndarna gör att de kan orsaka enorm skada, eftersom de inte har en aning om vad de ställer till med. Det här handlar inte längre om enstaka kunskapsfrågor. Det handlar om inställningen till kunskap.

Problemet är inte att en politiker inte kan svaret på en fråga. Problemet är vad som händer när en politiker inte kan svaret – och ändå anser sig ha rätt att fatta beslut om människors liv. En finansminister måste inte vara höger, men hon måste förstå grundläggande ekonomi.

Skillnaden mellan höger och vänster fångas i debatten, och förhoppningsvis kommer många att se den. 75 000 personer har sett duellen. De har fått se precis vad ett finansministerskap under Vänsterpartiet skulle innebära: inte en politik man kan vara oense om, utan en avsaknad av grund att bygga politiken på. Det räcker förhoppningsvis för att de aldrig ska rösta på V.

Läs även: Spelet om straffrabatter

Följ mig gärna på X/Twitter