SvD hade för en tid sedan ett gripande och intressant reportage. På Stora Essingen fanns en konflikt kring räv. Dels mellan människa och räv, dels mellan de boende. Vissa ville ha räven där, andra ville jaga den.

En kvinna boende på ön berättar om hur hon och maken har höns. En dag rusade en räv in och knep en höna. Med hjälp av en minikratta daskade kvinnan räven över svansen. Räven blev rädd och släppte hönan Frida. Frida klarade sig som tur var, men tappade en del fjädrar. Nu har kvinnan och hennes make tvingats bygga ett staket kring hönsen eftersom räven synts igen.

Räven som stjäl ur hönshuset är nog en av de mest klassiska konflikterna mellan vilda djur och människor. Den finns i serietidningar, tecknad film och nästan överallt i populärkulturen. För många är det bara så det är, vilda djur äter så, för andra är det djur som måste tryggas. Kvinnan och hennes höns har en relation som är värd att vårda.

2016 var det en liknande händelse på Söder. En katt som flyttade mellan husen, fick lite mat och husrum här och där, bets ihjäl av en grävling. En kvinna ringde djurakuten men katten var bortom räddning. Kommunen kontaktades och de boende krävde skyddsjakt.

Mönstret är ungefär det samma. Vilda djur kommer i konflikt med människor i områden där människor bor. Den vardag som alla på landsbygden har blir uppenbar för stadsborna och blir kanske inte traumatisk men läskig. Ska det verkligen springa runt vilda djur som äter och dödar höns och katter? Man måste väl få vara trygg?

Sätter man sig i bilen på Stora Essingen så tar det ungefär en halvtimme att åka till Nykvarn, 15 kilometer väster om Södertälje. Det är en liten kommun med mycket natur kring tätorten. En natur med rävar, grävlingar men också varg. Nykvarn är en del av Sjundareviret för varg. Hur många vargar som finns där är okänt men det har fötts flera valpar i år.

Vargarna har nu börjat gå in i Nykvarn. Utanför en skola syntes fem, sex vargar. Tidigare har vargarna slagit tamdjur. I början av juli slog vargar sex får. Men nu när vargen kommer närmare och in i tätorten finns andra offer – framför allt katter.

Länsstyrelsen varnade för att ha husdjur ute kvällar och nätter. Kommunen tog varningen på allvar och gick ut med information: ”Flera katter har rapporterats försvunna, bland annat i trakterna kring Sandtorp. Länsstyrelsen uppmanar därför kattägare att hålla katterna inomhus på kvällar, nätter och tidiga morgnar.”

Vargen har inte bara krupit in i Nykvarn som ett tyst hot som står och tittar vid skolan eller lämnar spår i snön. Den slår får, men kanske än värre folks katter. När katter, hundar, kaniner och andra djur från trädgårdar tas av vargen så tar den också tryggheten. Varg handlar mer om livskvalitet än om fara. Nykvarn kommer inte att plågas av halvätna pensionärer, men för de som har husdjur eller småbarn blir det otäckt.

Kontrasten mellan räven på Essingen, grävlingen på Söder och vargflocken i Nykvarn är slående. En halvtimme med bil. Nykvarnsborna har länge levt med både grävling och räv, men nu varnas de för vargen. Och vargen, ju närmare den kommer desto mer stjäl den av människors frihet.

Kanske går flocken vidare och bosätter sig någon annanstans och skapar ett revir där. Kanske är det så långt från människor att kommun och landsting inte behöver varna. Kanske blir det ett par års frist innan nästa varning kommer. Det finns många kanske. Men den stora frågan är egentligen en helt annan: Varför? I staden är det självklart att söka och ofta få hjälp när vilda djur kommer på kollisionskurs med människor. På landsbygden accepteras de flesta djuren. Men de djur som verkligen ställer till det får man inte hjälp med när man ber om det. Det är väldigt orättvist. Särskilt som ofta samma grupper som oroas av grävling och räv i staden är de som vill ha varg på landsbygden. Trots att folk bor där.

Ibland kan två världar skiljas av en halvtimme i bil.

Läs även: Varg hör inte hemma i kulturlandskap