En vanlig skillnad i samtal med stadsbor och landsbygdsbor är att stadsbon väldigt grovt delar upp världen i två bitar – stad och landsbygd, medan landsbygdsbon delar upp den i minst tre – stad, kulturlandskap och vildmark.

Kulturlandskapet är mitt ord. Inte så att jag uppfann det men det är mitt försök att fånga alla de där nyanserna som landsbygdsbon har som saknas hos stadsborna. Ni vet allt mellan en gård, fält, skog och där det blir vildmark. Kulturlandskapet är alltså områden som människor brukar och till stor del skapat. Det finns säkert ett bättre ord som jag inte kan. Men för att vara tydlig menar jag områden där människor bor, lever och brukar marken, men som inte är städer. Vildmark är det där bortom kulturlandskapen där det rör sig ganska lite människor och där människans påverkan är liten. Kultur som ord kommer förresten från latinets colo som betyder odla. Från början odla mark och sen även sinnet.

En stor skillnad mellan Sverige och framför allt de gamla kommuniststaterna är att vi saknar vildhundar. Det drar inte runt stora flockar av hundar i städerna. För alla tror jag det är en självklarhet och att det är ett tecken på utveckling. Vilda hundar hör inte hemma i städer. Det är både ohygieniskt och farligt. I Sarajevo för ett par år sedan varnades jag för att lämna hotellet och gå ut i parken utanför på natten. På dagen var vildhundarna aggressiva men normalt inte farliga, men ett par år tidigare hade en kraftigt berusad man dödats av hundarna, sannolikt efter att ha somnat.

Vilda hundar i städer har en konflikt med människor. De kan vara farliga, de sprider sjukdomar, skräpar ner och är ofta väldigt högljudda. Trots ett tufft liv jämfört med att vara tamhund så är det nog de flesta vildhundar glada att de lever och orkar kämpa en dag till. Men det finns inga organisationer för dem. Trots att hundratals hundar hade kunnat leva i Helsingborg, Jönköping eller Skövde så vill ingen släppa loss hundar så. Tvärtom så fångas vilda hundar in och antingen adopteras bort eller avlivas. Vilda hundar hör helt enkelt inte hemma i städer. Det är nästan alla ense om. Det vi är oense om är vilda rovdjur i kulturlandskap.

Här tror jag att en stor del av konflikten med vargen finns. För många stadsbor är skillnaden mellan en gård ett par kilometer utanför en stad, Tivedens skogar och ödemarker i Lappland små. Det är landet. Punkt. Distinktionen kulturlandskap försvinner. En gård är lika mycket skapad och bebodd av människor som ett hus i staden och lika lite vill de som bor på gården uppleva otrygghet eller dödade tamdjur som den som bor i staden vill det.

Vargen är ett vilt djur. Vilda djur, oavsett om det är hundar, vargar eller andra, hör inte hemma i vare sig kulturlandskap eller städer. En varg hör lika lite hemma nära en bondgård som en hundflock gör i en stadskärna. Det är ett område som bebos av människor och som har skapats och används av dem. Och där hör inte djur hemma som skadar eller skrämmer människor.

Läs även: När vargen kom

Städer och kulturlandskap har långt mer gemensamt än vad de har med vildmarken. Det är områden som är för människor och skapade av människor. Områden där människor självklart ska kunna leva, verka och inte minst känna sig trygga. Inte bara för egen del utan också för husdjur och tamdjurs skull. Lika lite som stadsbor ska behöva vara rädda för att deras djur ska dödas ska andra behöva känna den otryggheten.

Det skulle behövas en folkbildning om att Sverige är större och mer nyanserat än städer och vildmark, att de som bor utanför städerna också bor i områden som skapas och bebos av människor och att de måste få vara trygga och fredade på samma sätt som stadsbor.

Men framför allt måste vi enas om att vilda rovdjur inte hör hemma där människor bor och lever. Oavsett om det är hund, varg eller något annat. Eller om det är i en stad eller en kulturbygd. Varg i kulturbygder borde hanteras som vildhundar i städer.

Läs även: Vargfrågan kan lösas på ett annat sätt