Det sägs ofta att antisemtism är viktigt om det går att dänga i huvudet på någon som man ogillar. Annars är det mest jobbigt. Tystnaden kring att Simon Wiesenthalcentret två gånger har fördömt Greta Thunberg för hennes antisemitiska uttalanden är öronbedövande. När samma center kritiserade Björn Söder var det en jättenyhet. Varför är det annorlunda nu?
När Simon Wiesenthalcentret 2015 publicerade sin lista över de värsta anti-israeliska eller antisemitiska händelserna fanns Björn Söder med. Han hade i en intervju sagt:
”att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet.”
Det blev stora nyheter. TT, SVT, Expressen och många andra medier skrev om det. Få missade händelsen och den diskuterades i flera år och kommer då och då upp igen.
Aftonbladets Anders Lindberg blev som så ofta allra argast och menade att Söder skämde ut hela Sverige. En styrka i ordval som han inte använde några år tidigare när hans tidning återväckte en gammal antisemitisk myt i formen av att den israeliska armén dödade palestinier för att ta organ. Men ofta är kritik om antisemitism ett medel snarare än ett mål. Kan man inte vinna något så får antisemitismen vara.
Lika högljutt och viktigt som Wiesenthalcentrets kritik var mot Björn Söder, lika tyst och ointressant är deras kritik mot när de fördömer (condemns) Greta Thunberg. Det är andra gången på några veckor hon får kritik och tidigare var kritiken något mjukare (denounce).
Avståndstagandet är helt odiskutabelt och det är ingen vild gissning att Thunberg kommer att hamna på listan för 2023. Resan från Time Magazine till Simon Wiesenthals fördömande är ett stort fall. Samtidigt visar det på en radikalisering och en rörelse som inte är sund.
Skillnaden i medial rapportering är slående. Inga större medier har tagit nyheten med någon vinkling. De tar henne inte ens i försvar. I stället låter man nyhetsläsaren leva i okunskap. På sociala medier och i mindre tidningar tas frågan upp men den stannar där. Björn Söders antisemitism är viktig, Thunbergs ointressant.
Till och med 2016 gjordes några artiklar, i huvudsak till försvar, av den dåvarande utrikesministern Margot Wallström som menade att Israel ägnade sig åt utomrättsliga avrättningar och fick en plats vid skampålen. Hennes pressekreterare fick en del medialt utrymme i frågan. Men även där var Wiesenthalcentret inte något som tog på allvar. När centret inte sjunger med änglarna så sjunger de falskt.
Men med Thunberg är det tystnad. Kanske är det bläckfisken som spökar. Några veckor tidigare publicerades en bild i sociala medier där det fanns med en bläckfisk. Bläckfisken, ofta kallad kraken, är en gammal symbol som används för att symbolisera judarnas makt. Då var försvaret att kramdjuret var ett sätt att hantera kränslor. Många som likt Thunberg lider av autism kan ha kommunikativt stöd av kramdjur. I dag är det nog inte många som tror på den förklaringen.
Mer sannolikt är en radikalisering. Organisationer tenderar att dra vänsterut och ju längre vänsterut desto större är risken för att de sugs in i antisemitism. Motviljan mot kapitalism och konsumtionssamhället smälter ihop med myter om juden som kapitalist – girig och judar som styr världen i bakgrunden. Men också myter om judars grymhet precis som fallet med Thunbergs påståenden om folkmord i Gaza.
Som folkmord är kriget i Gaza katastrofalt misslyckat. Att vänta flera veckor vid gränsen innan armén går in, att varna för vilka områden som ska bombas, att upprätta skyddsområden där civila kan få skydd är dåliga val om man har folkmord som uppsåt. Tvärtom finns det sannolikt ingen krigsmakt i världen som varnar så mycket. Kritiken mot Israel är också därefter.
Senast i går har Israel kritiserats för att sms med bombvarningar inte når fram eller har för kort tid innan det börjar. Eller att kartorna på var det ska bombas inte går att nå för att internet ofta inte fungerar. Israel är förmodligen det enda landet in världen som får kritik för att inte sms:a tillräckligt många och i tillräcklig tid innan de bombar.
Men det hindrar inte Thunberg från att kalla kriget mellan Hamas och Israel för ett folkmord. Inte heller hindrar det henne för att knyta ihop myter om judisk grymhet med försvaret från pogromen i oktober. Både Hamas och Fatah har sagt att pogromen bara var början. Israel förväntas av många att bara vänta tills massmorden börjar igen.
Wiesenthalcentret tar fasta på hennes position som en global influencer och förebild för många och det ansvaret som följer med det:
”By marrying global warming and global anti-Semitism, she brings shame to the international campaigns to prepare a better world for future generations.”
Det är inte ett ansvar som bara ligger på Greta Thunberg utan också på svenska medier. I rapporteringen kan det inte finnas ett enögt perspektiv där det publiceras bilder när hon träffar kändisar men inte när hon fördöms på grund av rasism.
Men, som så ofta handlar tystnaden antagligen om att information om olika saker gynnar fel intressen. Skulle Thunberg generellt pekas ut som rasist så skulle det försvåra hennes miljöarbete. Då är det enklare att vara tyst. För miljön skull.
Det stärker återigen en gammal tes. Antisemitism är jätteviktigt om det gynnar rätt saker - som att kritisera Björn Söder. Då är det ett praktiskt slagträ. Där det inte finns en agenda där antisemitismen passar in är det enklare att titta bort. Det är ju trots allt bara judar som råkar illa ut.
Läs även: Varför ställs inga frågor om Fatah?
