En rapport om det gröna stålet skakar åter igång debatten om det är framtiden eller en grön bubbla. Rapportens författare ser få fördelar men stora risker samtidigt som effekten på samhället kan bli stor.
Det finns en märklig lågintensiv konflikt i politiken i dag. I ena ringhörnan står Socialdemokraterna uppbackade av Svenskt näringsliv. I andra ringhörnan står regeringen uppbackad av delar av de svenska företagsledarna. En onekligen udda uppställning.
I den bredare uppställningen finns riskkapitalister som Harald Mix och politiker som Annie Lööf och Karl-Petter Thorwaldsson på grönt stålsidan och på motsidan tunga ekonomer som Magnus Henreksson och Christian Sandström.
Konflikten rör det som kallas aktiv näringslivspolitik eller aktiv industripolitik. Nyckelordet är ”aktiv”. Det innebär att staten inte bara tillhandahåller bakgrundsfunktioner som infrastruktur och liknande utan aktivt går in och hjälper och stöttar i näringslivet.
Frågan har kommit att bli mer viktig dels på grund av det närmast siamesiska förhållandet mellan näringsliv och stat i Kina men också hur USA, Tyskland och andra stater börjat gå in i näringslivet framförallt efter corona. Det som skulle bli engångsstöd blev så klart en process som startade och blir sen en konkurrensfråga mellan länder. Får tyska företag stöd vill svenska också ha. Över allt svävar dessutom EU som en stor blöt filt.
Den gröna sektorn har länge fungerat med en aktiv politik där staten lånar ut pengar, garanterar lån eller ger andra fördelar.
Frågan spänner över en lång rad frågor – elektrifieringen med batterier, elektriska bilar, lastbilar och annat och inte minst hur den tunga industrin ska bli grön.
En symboliskt viktig fråga i den kampen är det gröna stålet. En ödesfråga om man lyssnar på en del. Det gröna stålet ska först rädda Norrland ekonomiskt, sen Sverige och samtidigt miljön. Hur kan ett sådant kinderägg för näringslivet orsaka tvivel?
Den andra sidan ser i stället en trojansk häst som riskerar att skada näringsliv, ekonomi och staten. Kraschar projekten är kostnaderna helt svindlande. Bara statliga LKAB beräknas satsa uppemot 400 miljarder kronor. En investering som i sämsta fall får Alecta att framstå som en seriös aktör. Elkonsumtionen för det gröna stålet kan bli så dyr att den både hotar de egna företagen och andra företag. Liksom att alla får betala mer för el.
David Sundén är nationalekonom och har skrivit en rapport åt Skandinaviska Policyinstitutet om det gröna stålet, en av flera kommande rapporter. Institutet stöds av tunga näringslivsprofiler som Carl Bennet, Rune Andersson och Christer Gardell. Det finansieras av en blandning av kända och hemliga finansiärer, bland dem Wallenberg- och Johnsonsfärens stiftelser.
En första intressant iakttagelse som Sundén lyfter fram är att det unika gröna stålet inte alls är särskilt unikt. Det finns åtminstone 33 liknande projekt i världen, 20 av dem är i Europa. Så konkurrensen kommer att vara brutal och det finns inget försprång, eftersom så många jagar samma boll.
Mycket av grönt stål-konkurrensen är den samma som konflikten mellan höger och vänster, där vänster är uppbackat av Svenskt näringsliv. Det handlar om extremt dyra projekt med väldigt hög risk. Därför behövs skattepengar som riskkapital, stödpengar till grön omställning, gröna obligationer med lägre ränta och liknande upplägg.
Upplägget är att stålindustrin moderniseras till stor del med offentliga medel. Skattebetalarna tar väsentlig risk, men vinsten går till ägarna. Statliga Vattenfall kommer kanske att tjäna bra pengar om det går bra. Om.
Problemet är det där OM:et. För bortsett från teknik och liknande dräller det av problem. Enkla saker som tillgång på järnmalm eller stål för återvinning är problematiskt att lösa. Tillgång på elektricitet – både i form av el och överföring – kan inte riktigt besvaras som fråga. Att faktiskt lösa är värre.
Tidningen Näringslivet uppskattar att stålindustrins elkonsumtion kommer att öka från 7,5 TWh per år till 40,6 TWh med grönt stål. Företaget H2GS kommer ensamt att stå för sju procent av den svenska elkonsumtionen. Men det är inte allt, för att få hela värdekedjan grön krävs en vertikal elektrifiering vilket kommer att kräva väldigt mycket mer el.
Ett problem med det gröna stålet är att malmen måste vara av hög kvalitet och det är en bristvara. I vissa fall finns robusta svar men inte i alla. I omvärlden finns gott om konkurrenter, både om råvaror och med stål som inte är grönt men som är billigt. Uppstår problem med leveranser så att malm måste skeppas eller köras långväga med lastbil så finns en uppenbar risk att transporternas utsläpp kommer att göra att stålet inte blir grönt och då faller hela vinsten med den dyra produktionen.
Det finns ett annat problem också. Det gröna stålet kommer att behöva ett par år på sig att komma i gång och fungera perfekt när det måste passa in i regelverken. Under den tiden är företaget väldigt känsligt för konkurrens från billigare stål som inte är grönt. Små volymer riskerar att göra det gröna stålet dyrt.
Visar sig det gröna stålet vara en lönsam produkt finns en annan fara. De europeiska konkurrenterna kan återvinna stål som smälts elektriskt och därmed är grönt. Det kan skapa en hård konkurrens som ger låga marginaler i ett marknadsläge där flera av konkurrenterna har långt mindre initiala kostnader.
På sikt finns inte heller någon större konkurrensfördel eftersom stålproduktionen i takt med att befintliga stålverk moderniseras ändå uppgraderas och miljöanpassas.
Elpriser kommer att ha en avgörande påverkan på både lönsamhet och om det går att driva verksamheterna effektivt. LKAB planerar med vertikal integrering längs värdekedjan vilket ger mycket stor ökning av elkonsumtionen. De räknar med att behöva upp mot 70 TWh vilket är tillräckligt för att påverka elpriser i hela Norden. Till det kommer andra bolag som SSAB och H2GS som också kommer att behöva mycket stora mängder el. Samhället generellt kommer att elektrifieras vilket också kommer att kräva mer elektricitet.
Risken är uppenbar att behovet av el kommer att driva upp priserna så att det förstör den egna lönsamheten. Till det kommer att dagens beräkningar bygger på att det finns olika elområden. I EU diskuteras att slå ihop hela unionen till ett gigantiskt eller ett par mycket stora elområden, vilket skulle ta bort fördelen med billig el i norr.
Sammanfattningsvis kan sägas att projekten är riskabla, inte unika och har väldigt osäkra kalkyler. Tekniken som används finns på andra ställen och ger därför ingen konkurrensfördel för produktionskostnad eller för kvalitet. Samtidigt är det extremt kapitalkrävande och tar flera år att få i gång till full drift. Kalkylerna vilar också på antaganden om hur både elpriser och elområden ser ut. Och bitvis finns frågetecken kring hur råvaror ska levereras.
Att Socialdemokraterna tycker att det låter som en bra idé att lägga miljarder i skattemedel på det där är lätt att förstå. Men Svenskt näringsliv borde se mer till ett generellt intresse än några av de stora intressenterna.
