Den amerikanske statsvetaren Edward Luttwak skrev tidigt på nittiotalet en uppsats om att det var otur för bosniakerna att de inte var delfiner. Hade de varit delfiner hade inte världen accepterat ett massmord på dem, utan stoppat morden.

Det är en uppsats som tyvärr många gånger återkommit i tankarna när jag läser om andra massmord på civila. Det finns en märklig likgiltighet inför massmord på människor, om de är av ”fel” grupp dör, samtidigt som det finns ett brinnande engagemang för andra frågor. Frågor, som rimligtvis är långt mindre viktiga än mänskliga liv.

Kanske är höjdpunkten på det vansinnet veganer som är för fri abort. Mjölk är ett övergrepp, ost ett helgerån men en abort är en rättighet. Min kritik är inte mot aborter, utan mot dubbelmoral.

I går kom ytterligare ett ”delfin-moment”. Det är kanske inte förvånande att Annika Strandhäll har en roll i det som skedde. På tisdagskvällen skulle statsministern och finansministern ha en talarkväll i Göteborg. Medborgare gavs en chans att komma och träffa sina politiska ledare, ställa frågor och diskutera. Viktigast är kanske tillgängligheten.

Några hundra göteborgare som skulle få möta Sveriges ledning. Men det förstördes av en grupp som ansåg sig förmer. De störde mötet och skrek slagord. De bråkade om svensk politik i Mellanöstern i allmänhet och fördömandet av Hamas i synnerhet. Ministrarna hade fräckheten att fördöma Hamas trots att de mördade 1200 israeler för en dryg månad sedan.

In på den virtuella scenen som sociala medier utgör träder Annika Strandhäll. Inte nog med att hon som före detta minister borde förstå vikten av att ministrar ska kunna träffa folket, hon tar aktivisternas sida. Hon tycker att ”det är skönt att folket höjer sin röst”. Det är svindlande dumt sagt. Ilska mot att en terroristorganisation som nyligen genomfört den störta pogromen sedan Förintelsen beskrivs som att det är skönt att folket höjer sin röst.

När hon får mothugg av den moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren svarar hon att alla inte gillar Timbro. Hon menar att de som förstör mötet också är Sverige och att det också är demokrati. De som förstör ser hyckleriet. Hur kan det vara hyckleri att fördöma en terroristorganisation?

Hade Ulf Kristersson fördömt valjakt, asiatiska marknader för hundar som ska bli mat, hygienen på matmarknaden i Wuhan eller en slakt på 1200 delfiner och blivit utbuad och fått mötet förstört, hade Strandhäll förmodligen varit på hans sida. Till och med kritik mot en hönsfarm som störs av bönder hade givit en förbrödring från hennes sida.

Men döda judar polariserar. För många är det inte en enkel fråga att fördöma mord på hela familjer. Vi har sett bilkaravanerna och torgmötena som hyllar morden även på svenska gator och torg. Filmerna som mördarna spred av stolthet. Pojken som ringer sina föräldrar och skryter om att han hade dödat tio judar.

En pojke som hade dödat tio delfiner skulle uppfattas som psykiskt sjuk. En pojke som dödar tio judar får i stället olika ”perspektiv” på sig. Mördare eller frihetshjälte är en fråga om ”perspektiv” sägs det. Det är ”perspektiv” när det är barn som dör, familjer som torteras och sen mördas medan mördarna äter upp deras middag. Eller flickan som gruppvåldtogs medan skrattande terrorister härmade och hånade henne, innan hon mördades. De filmar när de kissar och sparkar på hennes döda kropp som ligger i dammet bredvid en väg.

I Strandhälls värld är oviljan att acceptera att det fördöms en del av demokratin. Det är de som protesterat som har har tröttnat på Timbro, de som ser hyckleriet.

För mig kommer Luttwaks ord tillbaka, men rörande judar i stället. Det är synd att judar inte ses som delfiner eller andra djur. Då hade morden aldrig accepterats. Då hade det inte funnits perspektiv utan anständighet i frågan.

Vi lärde inte av Förintelsen. Vi lärde inte av Srebrenica. Inte heller lärde vi oss av den 7 oktober.

Det är skamligt att vi lever i en tid där det är mindre polariserande att kritisera Kronfågel än Hamas.

Läs även: Persson, Löfven och Andersson: tre perspektiv på antisemitism