Sverige har en administrativ kultur som har en påtaglig brist på ansvar. Ingen kan egentligen göra fel och blir det fel är det rutiner, inte människor, som brister. I fallet med den våldtagna kvinnan i Uppsala borde både chefer och politiker lämna sina poster. I stället tycks de tycka att de är lämpade att ta fram nya rutiner.
När Mona Sahlins Toblerone-affär briserade 1995 ledde den till ett skifte av ledning för Socialdemokraterna. Göran Persson fick ta över efter Ingvar Carlsson i stället för Mona Sahlin. Men det ledde också till ett skifte i svensk politik och synen på ansvar.
Sahlins reaktion,när hon blev påkommen med att ha använt sitt kreditkort på ett tveksamt sätt, var inte att ta sitt ansvar, i stället tog hon strid för vad hon uppfattade som sin rätt att bli partiledare och statsminister. Det krishanterandes och hon tog en time out och flög till Mauritius med sin familj, en assistent och två livvakter från Säpo. Kvar lämnade hon räkningen för resan.
Det fanns säkert både fler och tidigare exempel på när politiker slogs för sin överlevnad innan Sahlin men hon stack av och efter henne tycks det finnas en kultur – i alla partier – att sluta ta ansvar och försöka sitta kvar. Exemplet Sahlin är tydligt men hela den politiska sfären är en del av en kultur där man inte tar ansvar.
Fallet med den 84-åriga Elsa som våldtogs i Uppsala av en man som arbetade i hemtjänsten är ett väldigt tydligt exempel. Ingen har något riktigt ansvar, ingen vill egentligen hantera frågan och allt handlar om att hantera media och därmed sin egen karriär. Elsa är ett problem som behöver hanteras, inte en person. Fokus är inte att hjälpa Elsa att må bra igen utan att bita sig fast vid sitt jobb eller sitt uppdrag. Det är skamligt att se.
Rent krasst, är det möjligt att tydligare misslyckas än att en 84-årig kvinna våldtas efter att flera gånger ha ringt och bett om hjälp?
Tobias Smedberg (V) är ordförande för äldrenämnden i Uppsala och får på en presskonferens frågan varför något så grundläggande som en ursäkt till de våldtagna dragit ut på tiden:
– För att det kommit fram nu i media att kommunen inte varit där med en ursäkt.
Först när media kritiserar framkommer det att ingen hört av sig. Det är tydligt för en kultur där ingen har eller tar ansvar. Varför kollade han själv inte upp det första dagen? Varför ringde han inte ansvarig chef för att försäkra sig om att Elsa får all tänkbar hjälp?
Läs även: Hemtjänsten våldtar och kommunen gömmer sig
Kommunen gömmer sig bakom rutiner, något som har blivit en standardräddning. Kommunen ska se över sina rutiner. Kommunen har följt sina rutiner, men rutinerna hade brister. Det var inte personalen som tog fram rutinerna som brast utan rutinerna, inte heller finns något ansvar hos de politiker som accepterat rutinerna.
Någonstans bakom en vägg sitter säkert de där rutinerna och skäms ögonen ur sig, för varken chefer eller politiker verkar ha varken anständighet eller förstånd att skämmas.
Bland de föreslagna lösningarna finns fler chefspositioner. Det är på riktigt en del av den tänkta lösningen. Uppsala menar att de har för få chefer för att hinna undersöka misstankar om sexuella övergrepp. Andra uppgifter är tydligen viktigare.
En effektivare lösning vore att i stället ge befintliga chefer, och politiker, ansvar för sina jobb och uppdrag. Händer något är det inte rutinernas fel utan personernas.
Det är märkligt nog en radikal tanke, men risken att få sparken eller straffas om man missköter sig påverkar hur man sköter sitt jobb. Elsa försökte ringa och berätta att hon var rädd för mannen i hemtjänsten. Han hade blottat sig för henne och hade visat upp glidmedel för äldre för henne. Men chefen hon ringde till la på och vägrade ringa upp. Hade det funnits ett straffansvar, eller ens en markant risk att få sparken hade antagligen chefen agerat annorlunda.
Hade den chefen tagit våldtäktsmannen ur tjänst och polisanmält honom hade Elsa aldrig blivit våldtagen. Chefens vägran att ta Elsa på allvar gjorde våldtäkten möjlig. Likväl anses ansvaret vara rutinernas. Det var rutinernas som brast, inte den ansvarige chefen. Det kan inte vara många som delar den synen på ansvar.
Ytterligare ett lager av vansinne, som i sig borde vara grund för uppsägning, är att cheferna gjorde en prioritering där misstankar om övergrepp lämnades liggande tills efter semester. Rimligtvis måste sådant vara det allra viktigaste att fixa omedelbart. Men cheferna prioriterade ner frågan.
Det borde komma en rad avskedanden och egna uppsägningar från de som har arbetat med frågan och från ansvariga politiker. En gammal kvinna har utsatts för ett övergrepp som kommer att prägla resten av hennes liv. Någon måste vara ansvarig och någon måste vara den som får ta ansvaret och tydligt visa att misslyckas man räcker det inte att följa rutiner - man har ansvar också, och brister det ansvaret så känns det.
För ser andra att det händer obehagliga saker så påverkas de. Ingen chef skulle lämna en övergreppsmisstanke över semestern om de vet att de inte har ett jobb att komma tillbaka till om det händer något. På samma sätt skulle politiker som tvingas avgå för att förvaltningen missköter sig förmå andra politiker att faktist ha koll på organisationen de ansvarar för.
Men Sverige fungerar inte så. Vi höjer löner och ersättningar för att de ska motsvara risk och ansvar men varken risken eller ansvaret finns där. I de fall där någon faktiskt tvingas att ta ansvar ser arbetsrätten till att det blir en mjuk landning, ofta genom ett utköp.
Menar man allvar med att få ordning på Sverige är grunden att det finns och utkrävs ansvar. När anställda och politiker vet att det är deras ansvar och att de riskerar att råka illa ut om de sköter sitt ansvar så skärper de sig.
Betala gärna politiker och chefer bra, men se till att det verkligen utkrävs ansvar när de sviker.
Läs även: Pensioner är en anständighetsfråga
