Facebook noscript imageHjort: Pensioner en anständighetsfråga
Opinion
Hjort: Pensioner en anständighetsfråga
Det måste finnas en tydlig skillnad i pensionspengar storlek mellan de som har bidragit och de som inte har. Foto: Janerik Henriksson/TT
Det måste finnas en tydlig skillnad i pensionspengar storlek mellan de som har bidragit och de som inte har. Foto: Janerik Henriksson/TT

Skillnaden i pension mellan de som har bidragit och betalat skatt och de som inte har gjort det krymper. Det är en viktig skillnad av många skäl – inte minst av ren anständighet.

Av lätt insedda skäl är pensioner en fråga som berör. Det är de pengarna vi har när vi åtminstone i teorin inte längre kan påverka vår inkomst. Det är därför en fråga som är enormt knuten till rättvisa. Pensioner handlar inte bara om de pengar vi har utan också om moral.

Pensioner har ett tekniskt begrepp, respektavstånd, som är skillnaden i pension för den som har jobbat hela sitt liv och den som inte har jobbat. Alltså hur mycket det lönar sig att jobba.

Att arbeta innebär att ta ansvar för sig själv, att betala in skatt och att bidra till stat och samhälle. Vid sidan av små grupper av sjuka som inte kan jobba och partners som försörjs inom en relation är de andra ofta de som lever på bidrag eller de som kommit sent i livet till Sverige.

Den utveckling som Sverige har i dag är att allt fler arbetar allt längre för att få full pension. Riktåldern för pension är i dag 67 år. Ändringar i regelverket har förlängt hur länge vi arbetar.

Det finns en markant skillnad mellan den genomsnittliga intjänandetiden, alltså det antal år man betalar in för att få pension, mellan inrikes och utrikes födda. De inrikes födda arbetar i genomsnitt 43 år. För utrikes födda är siffran 23,5 år. Skillnaden är nästan 20 år av skatteinbetalningar. Siffran är från 2022 så det kan finnas en viss avvikelse. Skillnaden i hur man bidrar är mycket stor.

Av många skäl är det viktigt med en tydlig skillnad mellan den pension man får om man inte har jobbat och om man har jobbat. Att betala skatt i 43 år, i 23 år eller att inte alls göra det spelar roll och det ska synas i livet som pensionär.

Läs även: Privat fondsparande är bättre än statligt

De senaste socialdemokratiska regeringarna under Löfven och Andersson var inne och pillade i systemet. De höjde garantipensionen, den lägsta pensionen, för de som inte har jobbat. En typiskt populistisk reform som gynnar de som inte har jobbat på de arbetandes bekostnad.

Utformningen av systemen gör också att garantipension ökar med inflation medan den inkomstbaserade pensionen inte gör det. Det skapar en orättvisa under hög inflation, de som har arbetat ser sina pensioner urholkas medan de som har garantipension är inflationsskyddade. Under inflationsmålen kunde garantipensionen öka med upp mot 9 procent medan de som hade arbetat fick en ökning med ungefär 2 procent, en nettosänkning av köpkraften och ett respektavstånd som krymper.

Den populism som socialdemokraterna ägnade sig åt inför valet 2022, när garantipensionerna höjdes, får genomslag nu. Avståndet mellan de som jobbat och de som inte jobbat har krympt. Att ha bidragit till välfärdsstaten får allt mindre betydelse , samtidigt som kostnaden för de som inte har bidragit ökar.

Det finns en orättvisa i det, men det finns också en ekonomisk verklighet bortom det osympatiska utnyttjandet av andras arbete. Minskar skillnaden ekonomiskt kommer allt fler att sluta jobba tidigare och försörjningsbördan blir allt tyngre för de som jobbar.

En liten skillnad är inte bara oanständigt utan också ett sätt att få systemet att braka ihop. Ju mindre skillnaden är desto färre skäl finns det att stanna i systemet och att inte gå i pension tidigare. Det urholkar finansieringen av både pensionssystemet och resten av välfärdsstaten.

Ofta talar man om de som har byggt Sverige. De som har lagt grunden för dagens välfärd med sitt arbete. Efter 43 år av slit är man en av dem. En av de som betalade in så barnen kunde gå i skolan, betalade vården, andras pensioner, polisen, försvaret och en massa annat.

De som inte har arbetat är inte en del av det. De har inte byggt upp något men de vill ha en jämförbar del. Det är en viktig fråga om anständighet att hålla i sär pensionen för de bägge grupperna. De som har arbetat och betalat in ska premieras för det, och de som inte betalade in måste acceptera en skillnad.

Pension är inte uppskjuten lön, systemet betalas löpande. Men de som inte har bidragit har inte betalat för andra och kan inte hävda att det är deras tur. De har inte byggt upp något som de har rätt att få tillbaka, de har redan levt på andras arbete.

Att hålla ett stort avstånd mellan de som har betalat in och de som bara åker med är viktigt, både av ekonomiska och moraliska skäl. Det är helt enkelt en anständighetsfråga.

Läs även: Blir Greta Thunberg årets antisemit?

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.