Jehovas vittnen förlorar sitt statsbidrag. Myndigheten för stöd till trossamfund anser att samfundet diskriminerar homosexuella och därmed inte uppfyller de demokrativillkor som krävs. I fjol fick Jehovas vittnen 1,8 miljoner kronor. De pengarna uteblir nu.

Det mest anmärkningsvärda är dock inte beslutet, utan att en sådan myndighet existerar överhuvudtaget. Varför ska staten betala människors väg till frälsning? Det måste väl vara den mest privata och motiverande frågan av alla?

Debatten har mest präglats av skadeglädje mot Jehovas vittnen, men också av en annan tanke. Blir detta ett första steg mot att strypa bidrag till muslimska församlingar? Är det lättare att dra in deras stöd nästa år när protesterna uteblir nu? Det är lätt att se att allt fler församlingar som inte delar statens syn på HBT kommer att drabbas.

Men det perspektivet missar den kanske viktigaste poängen: staten ska inte reformera religioner. Varken kristendom, islam, judendom eller någon annan trosriktning är en statlig angelägenhet. Vad människor tror om synd eller moral är deras ensak, inte statens. Även i fall där vi ogillar, förfäras eller tycker att det är dumt.

Det finns en uppenbar risk när staten med hjälp av bidrag börjar styra trosinriktningar. Då avgör politiker vilka religiösa åsikter som är ”rätt”. I förlängningen kan samma logik användas mot allt från kosher- och halalslakt till predikningar som inte följer tidens ideologiska mode. Vad händer om det blir en hårdför vegansk minister som hanterar bidragen. Kommer sådant kött i så fall förbjudas?

Den större frågan är alltså inte hur demokratikriterierna tillämpas, utan att systemet finns. Att staten tar pengar från alla skattebetalare och sedan delar ut dem till församlingar som uppför sig rätt är både orimligt och orättvist.

Det är rimligare, både religiöst och moraliskt, att varje samfund finansierar sin egen verksamhet. Varför ska den som inte tror betala för andras tro?

Samma princip gäller fritidslivet i stort. Vuxna bör stå för sina egna kostnader, oavsett om det gäller religion, hårdrock, hästsport eller golf.

Och det handlar inte bara om pengar, utan om frihet. Ju mer staten tar in för att sedan dela ut, desto mer makt får den. Staten belönar dem som tycker rätt, men alltid med våra pengar. Vi belönas med att få tillbaka våra egna pengar om vi gör rätt.

Det enda rimliga är att vända på logiken: låt vuxna ta ansvar för sina egna aktiviteter, och låt staten hålla sig borta. Det gäller schackklubben lika mycket som pingstförsamlingen.

Jehovas borde vara de första att förlora bidragen, sen borde alla andra också få stå på egna ben.

Läs även: Klimatfrågan tappar fart i västvärlden

Följ mig gärna på X/Twitter