Häromdagen skrev den liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm i sociala medier om hur han uppfattar att Odenplan har tagits över av Palestinarörelsen. Och inte bara där – från universitet till riksdagen har aktivisterna tagit över.

Riksdagsledamöter, inklusive Fredrik Malm, vittnar om att de inte säkert kan gå in och ut ur riksdagen på grund av aktivister. Riksdagen har tvingats sätta upp ett säkerhetsnät för att skydda ledamöter och ministrar efter att aktivister kastat grönsaker i plenisalen. En minister har fått en påhälsning i sitt hem och flera ministrar har fått politiska möten förstörda. En ledamot angreps utanför riksdagen när det skulle göras en intervju.

Läs även: Nästan tyst i svenska medier om attacken mot Jessica Stegrud

Bakgrunden är till det yttre konflikten i Gaza. Det beskrivs som desperation, att paniken över döda civila får människor att vidta desperata åtgärder. Det blir för mycket empati.

En förklaring som är uppenbart skitsnack. Det räcker att se på korankravallerna för att hitta liknande – och värre – exempel. Grupper som kände sig trängda tog till våld och odemokratiska metoder.

Det är inte nödvändigtvis helt överlappande grupper, men de är ideologiskt närstående. På ena sidan finns svenska vänstergrupper, delvis grupper som AFA, men också tantgrupper som inte är våldsamma men som legitimerar och skyddar den hårda kärnan. Dessa grupper har smält samman med politiska och religiösa grupperingar från några av världens minst demokratiska länder.

Det är ingen bra blandning, och det ömsesidiga utbytet förvärrar situationen. Samtidigt som vänstergrupper får en högre acceptans för våld och rasism, får de religiösa och politiska grupperna ideologiskt material – allt från kolonialteorier till knasiga teorier om Sverige som ett djupt rasistiskt land.

Läs även: Anti-israeler är vanligare än pro-palestinier

Lägg till att de grupper som vänstern lutar sig mot inte bara saknar en demokratisk tradition, utan kommer från länder präglade av våld, konflikter, korruption, klanstyre, nepotism och liknande värderingar. Värderingar som är både främmande och hotande för vår demokrati.

Demokratin har dubbelsidig. Den ena är regler och lagar som är kodifierade och gemensamt beslutade. Den andra är en kultur som saknar tydlighet och saknar möjligheter till riktiga sanktioner mot den som bryter mot reglerna. Det är en överenskommelse som inte är nedskriven om hur man beter sig.

Det som nu är under angrepp är snarare kulturen än regelverket. Och angreppet från vänster är långt ifrån nytt – sedan 2000-talet har det framför allt i USA funnits rörelser som underkänner valresultat och påstår att de är styrda utifrån, av algoritmer eller liknande.

Om valen inte anses legitima, skapas en legitimitet för att angripa dem – och för att angripa dem som tror på demokratin och bär dess kultur. Om man tror att Ulf Kristersson är en von Papen som hotar att sälja ut den svenska demokratin, borde man väl få skada honom? Om man tror att Jimmie Åkesson är en svensk Hitler som kommer att avskaffa demokratin och orsaka massdöd, borde man inte då känna en skyldighet att stoppa honom för att rädda tusentals liv? Vänsterns bisarra retorik ger givetvis absurda konsekvenser om den tas på allvar.

Chefredaktören Andreas Gustavsson ger sig in på ett liknande spår i ETC när han kommenterar Fredrik Malms text om hur Malm hotas och trakasseras. Gustavsson menar att Malm försöker skapa en rörelse för att stoppa de ”goda” människorna i Palestinarörelsen genom att terroristklassa dem.

Texten berör en viktig poäng men är helt snurrig. Där Gustavsson ser demokratiska hjältar som bråkar, trummar och skriker utanför riksdagen och universiteten, och som hotar människor, ser resten av Sverige ett hot mot demokratin.

Det är inte för att komma åt Palestinarörelsen som riksdagen har spänt upp nät i plenum – det är ett resultat av kastade grönsaker. Rörelsen blir alltmer aggressiv och lämnar alltmer av den demokratiska kulturen bakom sig. Och det gäller inte bara Palestinarörelsen, utan även klimatgrupper som bråkar med folk, blockerar vägar och på andra sätt stör demokratin och vanligt folks liv.

Hotfullheten tystar människor. Hot och hat riktas ständigt mot den som skriver eller talar och utmanar dessa grupper. Förskjutningen av rasism – framför allt mot judar – är påtaglig. Våldet tystar allt mer - det tystar kritiker men också till exempel poliser och andra myndigheter.

Daniel Eisenberg skriver i Aftonbladet om hur Sveriges judar alltmer lämnas ensamma mot det ökande hatet och hotet mot dem.

Hade det varit andra grupper som agerat så här, hade det hanterats på ett helt annat sätt. Om kristna grupper med rötterna i Knutby hade skrämt ledamöter i riksdagen från att gå in och ut ur riksdagen, hade de kastats ut samma dag. Om skinheads kastat grönsaker på en minister, hade vi haft en specialdebatt i riksdagen samma vecka.

För elva år sedan hade Sverige en debatt om det ”goda våldet”. Janne Josefsson och andra på Uppdrag granskning fick i gång en diskussion om hur vänstergrupper använder våld som politisk metod i ett slags inbillat självförsvar. Samtidigt tog stora delar av vänstern inte avstånd, utan förstod och antagligen delvis sympatiserade med våldet.

Om den debatten hade slutat rimligare och med ett glasklart stöd för demokrati och mot våld, hade vi nog varit bättre rustade i dag. Men så blev det inte, och vi har ännu inte ens fått i gång en rimlig diskussion om hur vi ska hantera hatet i dessa grupper.

Om polisen inte ingriper när man åker bilkortege och firar morden i en pogrom och liknande – var kommer vi då att befinna oss om ytterligare elva år?

Läs även: Nästa val handlar inte om att älska Tidö – utan om att stoppa Andersson