De allt mer aggressiva aktivisterna från framför allt klimatrörelsen och Palestinarörelsen har länge pekats ut som ett hot mot demokratin. I en nyligen släppt utredning lyfts problemen återigen fram och det föreslås inskränkningar kring riksdagen för att hantera de störningar som grupperna orsakar.

I utredningen Offentlighet och säkerhet i kammaren (2025/26:URF2) konstateras en rad problem orsakade av klimataktivister och Palestinarörelsen. Det handlar om ministrar som avbryts, föremål som kastas och andra incidenter. Man konstaterar att ”det i de flesta fallen har rört sig om människor som har varit engagerade i Palestina- eller klimatfrågor”.

Eftersom de demokratiska friheterna värnas högt har straffen hittills varit låga. Inte vid någon av störningarna har påföljden överstigit dagsböter.

Utredningen landar i ett antal förslag om hur tillträdet kan begränsas, hur säkerheten ska höjas och liknande åtgärder. Det är rimligt och bra att se över säkerheten – behovet finns. Samhället är inte vad det en gång var, och för att förhindra politiska illdåd som exempelvis mordet på Anna Lindh krävs höjd beredskap.

Kanske var det oundvikligt att det skulle bli så här. Möjligen är det en svunnen tid då folk kunde bete sig mer hänsynsfullt. Samtidigt är det svårt att tro att den här utvecklingen var oundviklig.

Det är inte bönder som är arga för att varg tar deras djur, inte jägare som rasar över orimliga vapenbeslut, och inte småsparare som upprörs över ISK-skatten. Aktivisterna är på andra planhalvan.

Nästan alla grupper kan sköta sig. Det är två grupper – klimatrörelsen och Palestinarörelsen – som står för problemen. Grupper som dessutom ofta överlappar.

Den demokratiska kostnaden i första ledet av förändringar är liten är liten: en fysisk barriär mellan folkvalda och åhörare i riksdagen, möjlig kroppsvisitation, möjligheter att porta personer och liknande. Men det är ändå att urgröpa, precis som att hoten mot politiker ökar behovet av livvakter. Det är små steg som eroderar allas frihet.

Även om läktarna på riksdagen skulle bli helt slutna eller till och med stängda skulle demokratin bestå. Deras hårda angrepp på demokratin ligger i andra frågor.

Det handlar om hur vägar blockeras gång på gång av klimatdemonstranter eller demonstrationståg, vilket gör folk förbannade och driver fram krav på begränsad demonstrationsrätt. Det handlar om hur offentlighetsprincipen urholkas när aktivister begär ut uppgifter om skogsägare för att skapa problem och rader av liknande aktioner som skapar tryck på demokratin.

Yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och offentlighetsprincipen är grundvalar i den svenska demokratin och traditionen. Lagstiftningen är medvetet löst skriven för att vila på sedvana och ett underförstått kontrakt om vad friheterna är avsedda för.

Demonstrationsfriheten är inte tänkt att användas för att vecka efter vecka störa trafiken eller verksamheten i och runt riksdagen. Yttrandefriheten är inte avsedd för att skrika inne i kammaren eller stå med plakat på en motorväg så att trafiken stoppas.

Samtidigt saknas respekten för samma friheter åt andra hållet. Man behöver inte ens ta till hypotetiska exempel om någon som passerar Palestinarörelsen med en davidsstjärna eller israelisk flagga. Det räcker med hur folkvalda från flera olika partier har förföljts, hotats och misshandlats.

Det här är ett exempel på hur demokratin angrips illustrerat med talesättet att det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Dessa grupper är inte intresserade av att låta andra ha de friheter de själva utnyttjar, och inte heller av att värna demokratin.

I stället är det fanatiska grupper som inte bryr sig om vad som går sönder på vägen, så länge de strävar mot sitt mål. Demokratin är ett medel, inte ett mål – och inget som står över deras egna känslor.

Det finns sätt att hantera detta utan att slå sönder delar av vår demokratiska tradition när det går för långt. Palestinademonstrationer, särskilt de långvariga, kan förläggas långt från både stora gator och stadskärnor. Vid upprepad brottslighet, till exempel ohörsamhet mot ordningsmakten, kan domstolar börja utdöma fängelsestraff. Det skulle ge en effekt på till exempel de som blockerar vägar.

Om viljan finns kan problemet hanteras både snabbt och enkelt. Men det kräver att man bestämmer sig för att agera medan problemen fortfarande är hanterbara. I stället verkar strategin vara att låta det gå till katastrof – och först därefter försöka reparera.

Läs även: Gängen pressas bakåt, men situationen är bräcklig

Följ mig gärna på X/Twitter