För klimataktivister blev COP i Sharm el-Sheik ett kinderägg. En klimatfond som omfördelar, antikolonialism och lite miljö på det. Däremot blev det mindre av krav på utsläppsminskningar och åthutningar, exempelvis mot Kina. Klimatrörelsen verkar vara i en allt snabbare omstöpning till ytterligare en politisk vänsterrörelse.
Den brittiske historikern Robert Conquest har formulerat vad han kallar tre politiska lagar. En av dem är att varje organisation som inte är uttryckligen höger kommer att sluta som vänster. Underförstått att opolitiska organisationer förr eller senare tas över av vänstermänniskor som vill driva sina hjärtefrågor i ännu ett forum.
Att miljörörelsen allt snabbare går i den riktningen är inte förvånade. Inte heller att COP-mötena går i den riktningen. Det finns en logik i att stater som möts vill göra stater, organisationer de kan kontrollera, till aktörerna. Så från en allmän och mer vag rörelse har miljörörelsen börjat transformera sig till ganska traditionell vänsterpolitik. Inte jätteförvånade med tanken vilka som är där.
Samma förvandling finns hos Greta Thunberg som inte längre står inför en planet som dör snart utan vill lämna över megafonen och mer fokusera på annan aktivism. Och att bli student.
Ett par hundra privatjetplan landade i Sharm el-Sheik för att diskutera hur de andra 99,99 procenten är ett problem och komma fram till hur de bör leva. Ett problem från East Anglia-skandalen och framgent är att paniken sjunker. Där tidningarna förr hade ganska regelbundna reportage om människor som hade svårt att klara vardagen på grund av klimatångest har en tilltagande ekonomisk kris börjat skaka den ekologiska produktionen då den är för dyr. Efter högkonjunkturen med skenande inflation och stigande räntor är miljörörelsen i början på vad som kan bli en kris.
Inte en kris i betydelsen att folk kommer att återgå till att kasta papper genom fönstret på bilen, tillsätta bly i bensinen eller liknande, utan att miljörörelsen som livsstil kommer att bli långt mindre populär. Den ekonomiska krisen kommer att ge en kris för den ekologiska ekonomin. Redan i dag kan man se hur omställningen sker både genom att ekologiska företag får det svårare och att fler och fler söker de billigaste alternativen. Feel goodkonsumtion är det som försvinner först när elräkningen och räntan stiger samt inflationen är hög. Och när bonusarna hotas i företagen blir det ännu tuffare. Medelklassen måste se över sina kostnader.
Läs även: Tror någon fortfarande på klimatundergång?
Sharm el-Sheik-mötet var på ett sätt en illustration av den transformationen. Från att förhandla om hur vi räddar jorden och allt liv från att gå under blev det mer av ett biståndsmöte. Den stora nyheten är inte, som det borde varit, att Kina kommer att tvingas begränsa sina utsläpp, utan att det blir en klimatfond.
Klimatfonden slår ihop flera idéer till en. Den är ett sätt att ta från rika länder och ge till fattiga, den inkluderar ett slags miljöpolitik och den har ett slags antikolonialism. Aktivister får ett slags kinderägg. Vi i västvärlden, i huvudsak, kommer att bli de som betalar till andra länder, vilket kan tyckas märkligt när EU står för under tio procent av klimatutsläppen och Kina passerat en tredjedel och närmar sig fyrtio procent av de totala globala utsläppen. Men de räknas fortfarande som ett utvecklingsland så då gäller andra regler.
Det sätter fingret på ett annat problem för hela projektet. Om folk – politiker, kändisar, NGO:s och andra – åkte dit för att de på riktigt trodde på att jorden är nära en undergång, vore det inte bättre att stoppa de stora utsläppen än att kompensera för historiska utsläpp?
Tanken var väl att rädda planeten snarare än att skapa historisk rättvisa? Ska Maldiverna glädjas åt att de fått kompensation när vågorna, likt Atlantis, sväljer dem? Självklart inte. Paniken är sedan länge borta och nu är det andra problem som ska lösas. Fast med andra kläder.
Ansvarig för EU:s förhandlingar var Frans Timmermans. En holländsk socialdemokrat som är kommissionär för miljö och klimat. Att en socialdemokrat kommer på en lösning där rika ska betala till fattiga är vare sig förvånande eller kreativt.
Det är som Vilhelm Moberg sade, att när politiker säger att vi sitter i samma båt är det du som ska ro. Eller betala till klimatfonden. Men framför allt finns en synlig trötthet. Timmermans pratade på en presskonferens om att målet med COP var att återskapa förtroende. Något större förtroende för uppfattningen att jorden går under kommer det nog att bli allt svårare att hitta. Men pengar finns alltid. Och kan man inte få Kina att minska på utsläpp kan man alltid låta skattemedel bygga en klimatfond. Som Timmermans avslutade sin pressträff med:
– Therefore, the EU from our side we will do everything to find consensus.
