Den historiska bottennoteringen för kronan mot euron visar hur den svenska ekonomin fungerar och hur omvärlden ser på Sverige. Vi är inte längre Nordens storebror, den som är duktigare och starkare. I stället har vi problem som ignoreras och förnekas i Sverige men som ofta syns utomlands.
Låt oss vara ärliga. Den svenska kronan är en katastrof. Nyligen slogs det historiska bottenrekordet 11,76 kronor för en euro. Går vi tillbaka till 2014 var motsvarande kurs runt 8,70 kronor. Det är en ganska anmärkningsvärd skillnad.
Läs även: Dystert kronrekord- lägsta någonsin mot euron
Förklaringen är flerfaldig. En viktig del är kreditexpansion. Det har med väldigt låg ränta vräkts ut billiga krediter som ofta hittat vidare till fastighetsmarknaden och börsen och därmed inte synts särskilt väl i inflationsstatistiken.
Det spelar in på andra sätt också. Den svenska statsskulden är ganska liten. Däremot är lånen i den privata sektorn och hos hushållen mycket stora. Inte minst fastighetsbolag har lånat och lånat och drivit upp priser i sektorn och nu när räntan stiger är det problematiskt för dem, så allvarligt att det kan hota banksektorn. Det gör placeringar i Sverige mer riskfyllda.
En annan viktig del är den högkonjunktur som sköttes väldigt illa av förra regeringen. Reformer borde ha gjorts men så länge solen sken var det enklare att sitta still. Den goda konjunkturen skulle ju för alltid finnas där. Man agerade som om denna gång skulle konjunkturen aldrig vända.
Samtidigt har den svenska ekonomin tappat. Tillväxten har sjunkit och är på bottennivå i EU. Svenska varor och tjänster har inte varit tillräckligt attraktiva och har inte kunnat följa med i expansionstakten för kronan.
Sakta, steg för steg, har kronan fallit. Landet har, från en hög nivå, tappat mot andra länder och faller efter. Det går alltid sakta så det går alltid att på kort sikt komma med en bortförklaring. Men kronkursen visar en tydlig trend som är svår att bortförklara.
Ytterligare en förklaring till kronan är bilden av Sverige. Där det förr fanns en bild av ett framgångsland med låg brottslighet, god tillväxt samt ordning och reda är bilden i dag mycket annorlunda. Utländska medier skildrar inte längre det svenska musikundret utan svensk brottslighet. Som Andreas Henriksson nyligen skrivit i Bulletin spelar det stor roll.
Läs även: Henriksson: Gängvåld, kronfall och havererad semesterkassa
Men gräver man i statistiken finns också andra anomalier. SCB redovisar i sina arbetsmarknadssiffror hur efterfrågan på arbetskraft minskar i näringslivet samtidigt som det sker en kraftig expansion i den offentliga sektorn.
Första kvartalet 2023 fanns 193 400 lediga jobb på arbetsmarknaden. Det är en ökning med 4,6 procent jämfört med året innan. 117 500 av dem finns i näringslivet vilket är en minskning med 2,3 procent. Det intressanta är den offentliga sektorn. Där finns 72 700 lediga jobb, vilket är en ökning med 19,6 procent. Störst är ökningen för statliga jobb där ökningen är 34,3 procent. Om någon undrar vad som driver på arbetsmarknaden, och hur den driver på inflationen finns mycket av svaret där. Bara reflektera över siffran, mot vad svarar en 34-procentig ökning av rekryteringsbehovet?
Samtidigt finns det en annan indikation där. Fler ska försörjas av färre. Näringslivet måste betala in mer till en offentlig sektor som växer fortare än ekonomin och anställer fler än näringslivet.
Regeringen sitter i en ganska jobbig sits. Magdalena Andersson har lämnat ifrån sig en ekonomi i ett uselt skick. Redan under Reinfeldt nåddes toppen och sen har det fallit. I stället för att lösa problem ökades penningmängden men inflationen dröjde, och sen tar det ordentlig fart.
Nu måste regeringen hantera problemen innan det brakar rejält. Finansmannen Christer Gardell har kommenterat problemet:
– Om vi skulle få en strulig regering i nästa val och landet börjar skötas lite sämre då kan man fasa för att kronan hamnar i fritt fall och svenskarna hamnar i samma ekonomiska liga som Rumänien och Bulgarien. Jag är inte säker på att svenskarna vill hamna där, säger Gardell i Dagens Industri.
På ena sidan om sig har regeringen ett näringsliv som tycks tro att en övergång till euron skulle tvinga fram ett behov av reformer, som inte gjorts medan inflationen stigit och kronan rasat. De tycks ha glömt hur kärnkraften stängdes av.
På andra sidan finns SD. Ingen vet hur SD kommer att agera i en kris och om deras ryggmärg för dem vänster- eller högerut. Kommer de acceptera sänkta bidrag, a-kassa och liknande och strama åt ekonomin rejält? Eller kommer de vika sig för kritik? Frågan är öppen.
Vad som däremot är uppenbart är att de ekonomiska utmaningarna är långt större än att de som firar semester utomlands kommer att förvånas över hur dyrt det är. Och det kommer att bli nya rekord för relationen krona mot euro.
I sämsta fall får Christer Gardell rätt.
