Hjort: Lagen skyddar pedofilens rykte i stället för barnen
Vad händer när den som varnar sina grannar för en dömd sexbrottsling själv blir den som straffas? I Sverige kan svaret bli böter, skadestånd och i vissa fall fängelse. Det är dags att fråga sig vem förtalslagstiftningen egentligen är till för.
Två män gjorde inbrott i en lägenhet. I lägenheten bodde en kvinna som de brutalt våldtog under tortyrliknande former. Gärningsmännen dömdes, men eftersom den ene senare ansågs vara minderårig fick han en straffrabatt och en ersättning av staten på 840 000 kronor för att han hade suttit inlåst för länge. Kvinnan som våldtogs fick inte ens hela sitt skadestånd och tog senare sitt liv. Hon orkade inte mer.
3 000 kronor till kvinnan från dem som förgrep sig på henne. Resten av de 225 000 kronor som de dömdes att betala fick hon aldrig.
840 000 kronor till gärningsmannen från staten för att han satt inlåst för länge.
70 000 kronor från den som i sociala medier berättade om gärningsmannen och vad han hade gjort.
Jonathan Alfvén hängde bland annat ut de här gärningsmännen och blev stämd – och förlorade. Förtalsdomen mot Jonathan Alfvén påminner om att det är akut att få ordning på förtalslagstiftningen. Det måste vara möjligt att varna och informera andra om att det bor sexbrottslingar, och särskilt pedofiler, i området.
Jonathan Alfvén dömdes till villkorlig dom och dagsböter. Han ska dessutom betala 70 000 kronor vardera till de sexbrottslingar som han har hängt ut.
Låt siffran sjunka in. Någon som har förgripit sig på barn får 70 000 kronor för att det sprids information om det. Är det en rimlig lagstiftning?
Självfallet kan det inte vara så att den som har förgripit sig på någon annan blir ett brottsoffer bara för att det blir känt.
Den utpekade mördaren i Rönninge, Vilma Andersson, försökte 2019 kidnappa en tioåring genom att slita in henne i sin bil. Vid frigivningen fick han beskedet att han fick bo var han ville, tyst och oidentifierad. Han återvände till Ekerö, där brottet begicks, något som skrämde de boende. En man varnade andra för honom i en Facebookgrupp och dömdes till 15 000 kronor i skadestånd. De som ville skydda sina barn fick betala för det. Det är inte ett olycksfall i rättstillämpningen. Det är precis vad lagen är designad för att åstadkomma.
Några år senare hittades en kvinna mördad i Rönninge. Vilma Andersson sitter häktad, misstänkt för dådet. Kvinnan blev bara 25 år. Hennes namn var My. Vi vet inte om det hade räddat henne om det hade funnits mer information tillgänglig. Men vi förstår att det i många fall hade hjälpt.
Mönstret är detsamma oavsett namn. Dumpens ansvariga utgivare dömdes för grovt förtal efter att ha hängt ut en man som sexchattat med ett barn – villkorlig dom, dagsböter och skadestånd. Alfvén, Dumpen och mannen i Ekerö-fallet: tre olika avsändare, tre olika år, samma utfall. Lagen ställer sig på brottslingens sida. Inte på dem som kan bli offer, och inte på dem som redan har blivit det.
Det handlar inte om enstaka felaktiga domstolsbeslut. Rättssystemet fungerar exakt som det är konstruerat: det väger en förövares integritet tyngre än grannskapets trygghet. Lagen gör ingen skillnad på sanna och falska uppgifter. Att sprida en offentlig, laga kraftvunnen dom i trappuppgången där en dömd pedofil bor kan alltså utgöra förtal.
Det är självklart absurt, inte minst i fall som med Vilma Andersson, där den misslyckade kidnappningen ett par år senare följdes av ett mord.
Att kunna varna andra för brottslingar är en del av tryggheten, liksom att själv bli varnad. Föräldrar vill veta om det stryker pedofiler kring lekplatser. De vill inte bara veta, utan borde också ha rätt att få veta. Ingen förälder ska behöva upptäcka i efterhand att informationen fanns, men att lagen såg till att den inte fick spridas.
Dagens lagstiftning vilar på en märklig dogm: att statlig rehabilitering nollställer moralisk skuld. När fängelsestraffet är avtjänat förväntas samhället låtsas som om ingenting har hänt. Men social kontroll och medborgerlig skam är inte brister i ett rättssystem – det är nödvändiga hörnstenar i ett fungerande samhälle. Den som väljer att begå grova övergrepp har också valt bort ett obefläckat rykte, och social utfrysning är inte en bugg i rättssystemet – det är en del av straffet. En viktig del. Varför ska någon som till exempel har våldtagit ett barn slippa bli ogillad, igenkänd och undviken?
Att begå brott är ett val och det har konsekvenser. Det är absolut inte rättsväsendets syfte att förhindra sådana konsekvenser eftersom de är en del av straffet. Påföljden tar slut. Konsekvenserna gör det inte.
Lagen gör människor ansvariga för att skydda brottslingens rykte. De som väljer att varna riskerar böter, skadestånd och fängelse. Brottslingen ges ett skydd av lagen. Varför ska de som kan utsättas för brott sakna informationen, medan staten, polisen och domstolen har den?
Regeringen har tillsatt en kommitté för att lösa problemet, men det tar tid oavsett vem som sitter i Regeringskansliet. Fram till dess avgörs varje enskilt fall i tingsrätt efter tingsrätt, med samma utfall: den som varnar döms, den som skadar går fri från konsekvenser. Kommittén har sagt att den ska ta fram möjligheter att varna för brottslingar och att det ska vara tillåtet.
Vi vet att Tidöpartierna kommer att driva igenom den förändringen om de vinner valet, men det är inte klart vad som händer om det blir ett maktskifte. Det finns en stor fara att frågan blir liggande och att inget sker. Att tvinga grannar till tystnad när pedofiler och våldsverkare flyttar in i grannskapet är inte rättvisa. Det är en moralisk kollaps. Det är hög tid att svensk lagstiftning slutar skydda förövarens rykte – och börjar skydda brottsoffren.
Läs även: Magdalena Andersson håller inte för dagsljus
Följ mig gärna på X/Twitter
