Tidöpartiernas utspel om att ge 6,5 miljarder till kollektivtrafiken är, vänligt uttryckt, illa genomtänkt. Det är dyrt, impulsivt och skapar en negativ debatt. Nästan sju miljarder blåstes i väg på en reform som skapade en debatt om valfläsk i stället för ett positivt mottagande.

Inramningen är dessutom dum på ytterligare ett sätt. Menar man allvar med att det i huvudsak handlar om inflationsbekämpning är det sannolikt valets sämst kommunicerade budskap. Alla uppfattar att det är ett sätt att köpa röster inför valet – inte minst eftersom det är ett temporärt beslut.

Motdraget från de rödgröna kan mycket väl bli att permanenta stödet till kollektivtrafiken, med en kostnad på upp mot 13 miljarder per år. Grattis till att ha satt den bollen i rullning.

Gör de rödgröna det ställer de också en fråga till väljarna:

Vill du ha billigare kollektivtrafik i ett par månader eller för gott?

Hur de väljare som röstar utifrån frågan kommer att välja är inte svårt att gissa. Tidöpartierna bjuder bokstavligen oppositionen på röster.

Men det stora felet är egentligen inte att låna 7 miljarder för att hjälpa oppositionen. Det stora felet ligger i analysen bakom beslutet.

Svenska val avgörs inte av de aktiva, aktivister eller de som oftast förknippas med politik. Valen avgörs av dem som struntar i politiken fram till någon gång under den sista månaden före valet. De resterande 47 månaderna bryr de sig inte, och ofta minns de inte ens säkert vad de röstade på sist.

De påminner mycket om människor som är ointresserade av sport men som i samband med ett OS, VM eller liknande plötsligt kan bli väldigt intresserade av en sport när det går bra. Curling, fotboll och andra sporter får snabbt ett ökat intresse när det går bra. Politik fungerar på ett liknande sätt.

Den gruppen är extremt viktig att kommunicera med. När man redovisar gruppens storlek varierar uppskattningarna, liksom när de bestämmer sig. Men det är de sena besluten som är avgörande och de väljare man kan nå. Uppskattningar pekar på att det handlar om ungefär en halv miljon väljare.

Felet som Tidöpartierna gör är att de tror sig kunna gå över gärdsgården och hitta stöd där. Genom att vara lite mer socialdemokratiska och lite mindre kantiga tror man att väljarna ska belöna dem. Problemet är att man då kommunicerar att vänsterpolitik är bra, att det är så man löser problem i samhället.

För alla som inte är partistrateger signalerar man i stället en obekvämhet inför den egna politiken. Man står inte riktigt för en annan lösning på problemen, man är bara lite snålare. Kollektivtrafiken måste skyddas av staten, men bara lite. Den som lånar till ett helt år är däremot väldigt slösaktig. Resonemanget blir inte trovärdigt.

Och det finns nog ingen som på allvar tror att en moderat finansminister kan besegra ens en lokal vänsterpartist i frågor som handlar om att slösa skattepengar på busskort. Man kan inte vinna mot någon som tycker att slöseri är en dygd.

Lösningen ligger i att vara ett tydligt alternativ, välja sina strider och få debatten att handla om frågor där man själv vinner.

Ska man låna upp nästan 7 miljarder till ett utspel är det bättre att göra det i frågor där man står stark. Försvar, brott och straff, energi, skola, vård eller liknande frågor. Skattefrågor är ytterligare ett bra alternativ.

För pengarna hade man kunnat få ett halvt jobbskatteavdrag till. Något som både hade glatt de egna väljarna och kunnat göra att valet i högre grad handlade om konflikten mellan jobb och bidrag. En konflikt som är väldigt positiv för Tidöpartierna.

I stället skapade man en befängd diskussion där många egna väljare ställer sig frågan varför de ska betala andras busskort i stället för att få sänkt skatt och behålla mer av sin egen lön.

Jag hade valt skattesänkningen.

Läs även: Public service hyste galningen Erika Bjerström i decennier utan att någon stoppade

Följ mig gärna på X/Twitter