För ungefär två veckor sedan gifte sig Liberalernas nu avgångne partiledare Johan Pehrson. Hustrun är en gammal vän från gymnasiet och sambo sedan ett par år. Bröllopet var minimalt och utan gäster. Bröllopsresan gick sedan till Skottland.

Förmodligen är detta en viktig del av bakgrunden till varför Johan Pehrson avgår. Graden av frivillighet i avhoppet har diskuterats. Antingen lät man honom få sin smekmånad i fred och ställde sedan ett krav på avgång när han kom hem, eller så insåg han själv att det faktiskt finns något viktigare i livet än att rädda Liberalerna i ännu ett val. Det ligger nära det han sade på presskonferensen om att han fortfarande är ung nog att göra något annat.

Kanske vill han som nygift bli generaldirektör, ambassadör eller ta ett annat uppdrag med mindre dramatik. Att vara liberal partiledare måste vara ett slags 24-timmarsversion av Paradise Hotel eller någon annan såpa. Få partier har så hårda interna strider som Liberalerna. Ett lugnare liv vore förmodligen behagligare.

Om avgången däremot kom efter ett krav från partiet, borde två saker ha dominerat. Det ena är dramat kring ministern Paulina Brandberg och partisekreteraren Jakob Olofsgård, som avgår samtidigt. Det har spekulerats om en nedtystad affär och samtidigt riktats kritik mot partiets hantering. I kombination har opinionssiffrorna varit usla och pendlat mellan två och tre procent. Även om det inte ställdes ett formellt avgångskrav kan dessa faktorer ändå ha motiverat Pehrson att lämna.

I bakgrunden finns också spekulationerna om den stora SCB-undersökningen av partisympatier som kommer i juni. Det finns misstankar om att L då kommer att kollapsa och drabbas av ett inbördeskrig, i grunden en kamp om politiker- och tjänstemanna-försörjning. Genom att ta ansvar redan nu kan Pehrson dämpa en eventuell kris och samtidigt ha tagit ansvar när undersökningen väl kommer.

Även om det finns påståenden om att Pehrson hetsats att avgå på grund av samarbetet med SD inom ramen för Tidöavtalet, är det osannolikt att avhoppet leder till en regeringskris. Att vara beroende av moderata stödröster och samtidigt utlösa en regeringskris är knappast ett vinnande koncept, något även före detta folkpartister begriper.

Kritikerna mot Tidöavtalet är högljudda, men de utgör en minoritet. Det talar också emot att regeringen och Tidöavtalet skulle falla.

Läs även: Skogkär: Säg hej då till Liberalerna

När det gäller möjliga efterträdare verkar partiets favorit vara Lotta Edholm, idag skolminister och uppskattad inom partiet. Hon har tidigare varit gift med Lars Leijonborg och var tidigare skolborgarråd i Stockholm.

Mats Persson, arbetsmarknads- och integrationsminister, är ett annat namn som nämns. Även Romina Pourmokhtari, miljöministern, lyfts fram som tänkbar efterträdare. Hon är ung, modig och kan dra nya grupper av väljare. Ett tredje namn är Fredrik Malm. Han är riksdagsledamot, inte minister, men har ett starkt stöd i gruppen. Det har ibland hävdats att han inte blev minister eftersom han var den ende som kunde utmana Pehrson. Malm är sannolikt den skickligaste på utrikespolitik inom L och skulle kanske kunna stöpa om partiet till ett parti med utrikespolitik som profil.

Hade jag fått välja skulle jag nog föreslå en outsider – Sakine Madon. Hon har varit borta från politiken i många år men skulle kunna ge Liberalerna en tydlig profil som partiet för integritet och yttrandefrihet.

Valet av partiledare är dock underordnat den riktning som partiet väljer. Ett parti som börjar svaja kommer att tappa stödröster och riskera att åka ur riksdagen. Liberalerna måste hitta en fråga som är både viktig och unik för dem. Det grundläggande problemet är att det idag inte finns ett enda rimligt skäl att rösta på dem.

Enklast vore kanske om partiet åkte ut ur riksdagen och högerväljarna gick till M medan vänsterväljarna gick till C. De enda som skulle förlora på en sådan lösning är de som får sin försörjning av partiet.

Nästa partiledare måste lösa det problemet. Oavsett om det handlar om arbetslöshet, integration, utrikespolitik, utbildning eller något annat, så måste partiet skapa åtminstone ett litet skäl att rösta på L. Idag är det mycket svårt att motivera varför partiet finns, vilket också syns i väljarstödet. Kanske är nostalgi och vana de vanligaste orsakerna till att man röstar på Liberalerna.

Läs även: Coop borde bekämpa höga priser, inte klimatförändringar