LO har släppt sin årliga rapport om skillnaden i direktörers och industriarbetares löner. Det som kunde ha varit grunden för en intressant debatt blir i stället ett försök att väcka avundsjuka genom en syn på företagande från 70-talet.
LO har släppt sin årliga rapport om inkomstgapet mellan direktörer och industriarbetare. Direktör definieras en smula märkligt, det är lönen för de 50 största bolagen som får representera VD:ar.
Gapet är i dag att en toppvd har 69 löner motsvarande en industriarbetares. Det inkluderar kapitalinkomster även vid sidan av jobbet. Kapitalinkomster försvårar kalkylen på många sätt eftersom det kan vara aktier, bostäder, skog eller annat som säljs. Men det ger en avsevärt bättre story, så det är klart att det ska inkluderas. Varför sabba en bra berättelse?
Rapporten breddar också perspektivet och inkluderar 200 personer i det som räknas som maktelit inom näringsliv, politik, ekonomi och liknande områden. Där ingår statsminister, några andra ministrar, kommunstyrelseordförande i några större städer, några chefredaktörer på tidningar, några ur folkrörelser, akademin med flera.
För de flesta är lönegapet i stort självklart, inte minst när det kommer till varför en VD eller statsminister ska tjäna väldigt bra. Det finns också mer tveksamma fall där det är offentliga chefer eller VD:ar som agerar på närmast monopolmarknader men som får löner motsvarande i näringslivet. Postnord är kanske det bästa exemplet, följt av Systembolaget.
Det intressanta är egentligen inte vad som har valts ut utan vad som har valts bort i rapporten. Det finns många grupper som har mycket höga inkomster men som har valts bort trots att några av dem är mycket intressanta.
Rapportens hela syfte är uppenbart att öka en konflikt mellan arbetare och ledning. Ledningen suger ut arbetaren och den implicita frågan varför en VD har nästan fem industriarbetares årslöner i lön varje månad är konfliktens spets.
Breddar man perspektivet en aning finns det långt mer intressanta frågor, vilket gör att LO:s rapport blir mer av en tråkig 70-talsprodukt än en diskussion som kan bli intressant.
Bland unga går drömmen om att bli rik sällan via ett jobb som VD. Det är i stället influencers, sportstjärnor och artister som är drömmen. Det är grupper som självfallet inte finns med i LO:s rapport. Det är svårare att trigga avundsjukan med Bianca Ingrosso, Pewdiepie eller Zlatan. En VD för ett börsbolag blir mycket sällan en idol på det sättet de är.
Varken artister, filmstjärnor eller sportstjärnor, om man ser till toppen, har små inkomster jämfört med direktörernas. Taylor Swift blev dollarmiljardär i fjol. Zlatan bedöms vara miljardär och Pewdiepie har tjänat uppskattningsvis en halv miljard på att skrika och spela datorspel. Det senare är på ett udda sätt genialiskt. Deckarförfattare som Camilla Läckberg och Leif GW Persson har tjänat massor på sina böcker utan att hamna under LO:s lupp.
Det här är personer som LO inte granskar trots att de är jätteintressanta. Förmodligen finns flera skäl där det mest uppenbara är att det är lättare att hetsa mot en anonym kostymklädd man i övre medelåldern än mot Zlatan. På samma sätt som det är lättare att hetsa mot en företagare som bygger en fabrik än mot ABBA. Att båda tjänar pengar på att sälja saker som folk vill ha tappas bort i debatten. Direktören är en ond utsugare som tjänar pengar på låga löner, men ABBA är godmodiga människor som tjänar pengar på tonåringars veckopengar. Inte vare sig utsugning eller utnyttjande där inte.
Det finns också en annan skillnad. Det är ofta svårt att se och jämföra talang hos en äldre VD som sitter i möten, talar i telefon eller läser rapporter. Leker jag med en boll, eller Gud förbjude, sjunger i duschen är skillnaden i talang smärtsamt uppenbar. Det är omöjligt för mig att att uppbåda ett så djupt självbedrägeri att jag skulle tro mig kunna ersätta Zlatan, sjunga som ABBA eller ersätta andra artister. Det gör det också svårare att få en avundsjuka mot dem. Oavsett om jag uppskattar deras talang är det svårt att förneka den.
Med en direktör är det annorlunda. Där är klyftan i talang mer abstrakt. Kanske skulle jag, om jag fick chansen, kunna bli en bra VD för ABB? Att ställa motsvarande fråga om att vara med landslaget i fotboll eller Mello skulle uppenbart väcka skrattsalvor.
Talang- eller kompetensgapet är intressant och är ett bra ämne för en annan text så jag ska bara snudda vid det. Företagande och ledning av företag är enormt undervärderade färdigheter i Sverige. Gapet i kunskap mellan någon från gatan och professorer som Dick Harrisson, Magnus Henriksson eller andra i akademin är uppenbar. Gapet i kunskap mellan vanliga entusiaster och de som leder antikrundan är lika uppenbar, men skillnaden mellan företagsledningar, investerare och andra är inte lika tydliga. Roger Akelius, Erik Sehlin, Christer Gardell eller Karl Hedin är inte alls sedda för sin kunskap, vilket är ett märkligt drag i svensk kultur.
LO hade kunnat bidra till en intressant debatt om de hade haft ett ädlare motiv än att väcka avundsjuka. Det hade kunnat ge en debatt om att odla talang, att utbilda sig och att skapa förutsättningar för många olika talanger. Det hade också kunnat ge en diskussion om vikten av kunniga företagsledningar.
Fastighetsmiljardären Roger Akelius sa nyligen i en intervju att Sverige behöver minst 100 miljardärer till. Förklaringen var att för att bygga en miljardförmögenhet behövs det anställas runt 1000 personer och därför skulle 100 miljardärer ge 100 000 nya jobb.
Det är onekligen ett bättre perspektiv än att företagsledare suger ut sina anställda.
Läs även: Varför sparkades El-Haj?
