Magdalena Andersson har uppenbara problem med att hålla sig till sanningen. Kan hon ge en sving åt någon så är det fritt fram att dra till med lite vad som passar för stunden. Sant eller falskt, vinner man en poäng är det okej.

På det sättet är inte hennes tal i Almedal nytt, speciellt eller särskilt intressant. Men det finns en spännande bit där hon bygger upp en dramatik genom sin generösa relation till sanningen. Och samtidigt vad det faktiskt säger om hennes moral.

Andersson säger så här i sitt tal:

– Man ger sig till och med på barn; Barn! För att de säljer majblommor. Det är skamligt.

Referensen är uppenbar. Det är SD-kvinnan som skrev elaka saker om och till en liten pojke som sålde majblommor. Eller kanske man ska säga den före detta SD-kvinnan eftersom redan samma dag meddelades det från SD:s ledning att hon skulle kastas ur partiet. Det var, med rätta, ett inte accepterat beteende. Så kvinnan åkte ut.

Mönstret är inte ovanligt. Någon i ett annat parti gör något som socialdemokrater, och ofta många andra, tycker är förfärligt. Sen upphöjer Socialdemokraterna det beteendet till ett slags norm för den som de vill smutskasta. En rimligare, hederligare och sanningsenligare hållning vore att tacka Åkesson för att kvinnan åkte ut och att det görs tydligt att vuxna inte angriper barn. Men så funkar inte Andersson. Chansen att peka finger är viktigare än att vara ärlig.

För Andersson är det så skamligt att angripa ett barn att hon gärna använder ett exempel som andra inte accepterade för att smutskasta. Hon vill att det ska verka som att andra accepterar det beteendet.

Men låt oss i stället se på Andersson själv. Vad är hennes moral? Vilka saker kan man göra och fortfarande få vara kvar i partiet?

Jamal El-Haj gick på en Hamas-anstruken konferens mot partiets vilja. Han trotsade partiet och vann. Det gjordes en liten markering att han skulle pausa ett ersättaruppdrag i riksdagen. Men han fick fortsätta sitt huvuduppdrag och stanna i partiet. För att parafrasera Löfven så var det acceptabelt. Straffet var dessutom för att han inte lyssnade på partiet. Partiet såg ingen som helst konflikt med att närvara eller ha koppling till Hamas.

Läs även: Ordföranden för Hamaskonferens i Malmö greps för terrorfinansiering

Få blev förvånande över att Socialdemokraternas ledning åter visade sig ha varit naiva och inte såg saker komma. En ordförande för konferensen sitter nu häktad i Holland för terrorfinansiering. El-Hajs försäkring om att det saknades kopplingar till terrorism visade sig vara ord. Ingen är nog överraskad över det.

Läs även: Så tuktades en Argmagda

Men vad som är förvånande är hur Andersson är så uppjagad över chansen att påpeka en flisa i sin broders öga att hon missar bjälken i det egna. SD-tanten hånade och mobbade ett barn. Hamas dödar barn. Andersson vill fördöma någon som tagit avstånd från någon som hånar barn. Men hon välkomnar och accepterar någon som stöttar dem som dödar barn. Det är en ganska anmärkningsvärd skillnad i vad man tolererar bland de egna och vad man kräver av andra. Särskilt som Andersson så återkommande kritiserar andra för att göra skillnad på folk och ljuga.

När det kommer till den barnmobbande kvinnan hanterades situationen helt korrekt. Hon var borta innan solen hade gått ner. Andersson försöker rädda sin riksdagsledamot från att avgå när han legitimerar organisationer som mördar barn. Han sitter kvar efter flera veckor och planen är att förlåta honom senare. Inte förlåta honom för att han stödjer barnamördare, det var okej att göra, utan för att han inte lydde när partiet sa åt honom att stanna hemma. Sådan är Anderssons moral. Det är okej att sakna anständighet och acceptera terrorism, så länge man lyder henne.

Anderssons moral för tankarna till Matteus-evangeliet:

”Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart så att du kan ta ut flisan ur din broders öga.”

Läs även: Varför är inte El-Haj redan utesluten?