Magdalena Andersson har en tuff tid. Ett år efter ett förlorat val ser hon problem som finns, hon är full av lust att lösa dem eller kanske mest att bli statsminister. Hon vet precis vilkas fel det var att hon inte blev en fantastisk finansminister och sen statsminister. Framför allt är det förvånade att se en före detta statsminister vara helt utan skuld och ansvar och som helt ogenerat skyller i från sig på allt och alla.
Det är synd om Magdalena Andersson. Det är kanske huvudbudskapet hon för fram i en större intervju i GP (27/10). Inte heller är hon ansvarig för något som har skett under de år hon satt i regeringen. Hennes politiska liv är jättejobbigt.
En riktig socialdemokrat är aldrig ansvarig för något. Varje gång något sker så ska man gå till motattack, skylla på borgerligheten eller något annat. Det var Putins fel att energipriserna steg, det var marknadens fel att kärnkraften stängdes och det var Alliansens skattesänkningar som gjorde att fritidsgårdarna inte kunde absorbera gängkriminaliteten. Att vara socialdemokrat är att slippa ansvar. Det måste vara en behaglig tillvaro.
Däremot är det viktigt att känna sorg. Särskilt offentligt. Man försökte, man slogs och man drömde om en bättre värld. Men onda krafter stoppade det, gjorde så allt blev tokigt. Men som socialdemokrat är man stolt, men varken nöjd eller ansvarig.
Andersson har en lång lista på problem som gjorde att hennes åtta år i regeringen – som statsminister och finansminister – inte blev den framgångsaga som det var tänkt. Det var inte fel på drömmarna utan på verkligheten. Det är också ganska typiskt att hon, ett år efter ett förlorat val, inser att det fanns problem. Kanske är det bättre att förstå sent än aldrig.
De senaste 20 åren har det varit högermajoritet i riksdagen, menar Andersson, och räknar in samma Centerparti som förväntas ingå i hennes kommande regering eller i underlaget för den i den majoriteten. På samma sätt förväntas hon styra tillsammans med både V och C som bägge utesluter varandra. Redan nu kan man se hur nästa ursäkt byggs upp.
Det socialdemokratiska partiet var i regeringsställning bakbundna av Januariavtalet och de saknade majoritet för sin politik, vilket kan tyckas ganska vanligt i en demokrati och också är den situation som är nu. Regeringen är i minoritet men regerar med stöd i ett avtal – Tidöavtalet. Den situationen gör att Andersson inte kan hållas ansvarig för allt som gick fel. Hade hon bara fått ha en egen majoritet, inga avtal och kanske sluppit några av de värsta stolpskotten i partiet. Om, om om...
Anderssons värld består av ursäkter om varför det blir fel. Men den består inte av att ta ansvar och den består verkligen inte av ledarskap.
Den förra statsministern säger inte att hennes läge var si och så och hon gjorde det bästa hon kunde. I stället skäller hon, pekar ut syndabockar och vägrar ta ansvar.
Ingen tvingade Andersson att bli vare sig partiledare eller statsminister. Det fatala avtalet med Amineh Kakabaveh ingicks inte för att rädda landet ut en kris. Det ingicks för att tillgodose Anderssons behov av makt, och för att förverkliga hennes dröm om att bli första kvinnliga statsministern. Två mål långt viktigare än landet.
Tyvärr går intervjun inte djupare. Det ställs inte frågor om varför hon blev statsminister om hon ändå inte hade makt att göra något. Det ställs inte frågor om hennes och den nya regeringens skillnader och likheter. Som så ofta slipper hon undan.
Men samtidigt försäger hon sig. Vill hon ha regeringsmakten och samtidigt är medveten om att den inte går att använda till något är det bara en lust till makt som är argumentet. Det är till exempel viktigare att vara minister än att styra på egen budget.
Såg hon att energin, migrationen, brottsligheten och ekonomin utvecklades sämre och sämre men satt trots det kvar utan att göra något? För bilden av hennes tid i regeringen är raka motsatsen – inte en regering som förlorar votering efter votering om kärnkraft, brott, migration och reformer för tillväxt. Utan en regering som frenetiskt förnekar alla problem.
Förnekandet av problem är också en del av att vara socialdemokrat med makt. Då finns inga problem. Åtminstone inte större problem utan möjligen komplikationer som en borgerlig regering ställt till ett decennium tidigare. Oftast är det jobbskatteavdragen. De orsakar många problem, men Socialdemokraterna har trots allt aldrig avskaffat dem.
Men väl i opposition finns problemen där. Redan efter någon vecka är allt Kristerssons fel. Plötsligt är brottsligheten allvarlig. Integrationen har inte funkat. Landet är i kris. Krisen tycks dock mer handla om att bota Socialdemokraternas abstinens efter regeringsmakten än landets problem.
Men får Magdalena Andersson bara bli minister igen, då ska allt bli bra.
Läs även: Från folkmord till äventyrsbok
