Debatten mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson i Aktuellt var smärtsamt förutsägbar. Klyschor, undanflykter och mer munväder än klara besked.

Tidigt i debatten, i en fråga om drönarna i Danmark, lyckades Andersson formulera en replik som fångade hennes syn på hur Sverige bör styras: ”Vi ska göra det som situationen kräver.”

Problemet är bara att de senaste årens situationer har krävt mycket – kriminalitet, energi, drivmedelspriser, inflation, migration – men Andersson har gjort om ens något så väldigt lite. För henne tycks kraven alltid vara mindre än vad andra ser. Ofta är det bra att ha modesta krav, men inte som statsminister.

När samtalet kom i gång och berörde ett av de mest laddade ämnena – terrorromantik och den svans som finns i både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – slant Andersson med tungan. När bilder på vänsterpartistiska riksdagsledamöter under Hamas-flaggor och en SSU-ordförande i islamistisk sjal diskuterades, sa hon att det hade tagits avstånd och att bilderna aldrig borde ha visats.

Och där ligger problemet. Felet är inte att bilderna blev offentliga, felet är att man inte tar avstånd från sådana miljöer och aldrig borde vara där. För Andersson är det att hon får skämmas som är ett problem, inte den utbredda rasismen och terrorromantiken.

En freudiansk felsägning kan vara rolig, och avslöja djupare tankar, men det allvarligaste ligger i något annat. När moderaternas gruppledare nyligen kallade deltagare i en demonstration utanför en judisk skola för ”odjur”, försökte Andersson vinkla det till att judar kallades för odjur.

Men står man och demonstrerar mot barn som redan lever under hot, då är man ett odjur. Det är självklart. Andersson hade också begripit det, om det inte varit politiskt bekvämt att misstolka.

Barn som behöver beväpnade vakter utanför sin skola ska självklart skyddas. Att påstå att det är ”efter skoltid” är en absurd lek och hårklyveri – kvar fanns barn på fritidsaktiviteter, i matbutiken eller på väg hem. Anderssons resonemang saknar empati och banaliserar det verkliga hotet: att judiska barn och deras föräldrar aldrig får känna sig trygga.

Det är också ointressant om de som beter sig som odjur är judar, samer, svenskar, centerpartister eller några andra: de som skrämmer barn utanför en skola är odjur.

Genom att hävda att det värsta är att någon kan uppfatta judar som kallade för odjur – snarare än att adressera antisemitismen i de egna leden – bagatelliserar Andersson problemet. I stället för att bekämpa rasism bygger hon halmdockor för att jämställa kritik mot extremvänstern med något helt annat.

När El-Haj-affären kulminerade var krokodiltårarna nära hos Andersson. Nu var känsloläget liknande. Hon påstod att Socialdemokraterna inte har någon koppling till terrorromantik. Samtidigt hänvisade hon till en gammal episod med en docka föreställande Olof Palme – men hon har aldrig reagerat lika kraftigt mot dem som iscensatte en attack mot en man utklädd till Ulf Kristersson.

Faktum är att Socialdemokraterna länge har haft en romantik kring revolutioner och terror. Det har varit helt accepterat att hylla Che Guevara eller Karl Marx.

Det mest avslöjande nu är Anderssons uppenbara panik. Hon sitter fastklämd mellan en anständig medelklass och en rasande palestinavänster. Vilket ben hon än väljer, gör hon någon sida besviken.

Som så ofta slipper hon de mest obekväma frågorna: Kan hon tänka sig att släppa in Vänsterpartiet i en regering? Anser hon att ledamöter som Tony Haddou, Nadja Awad eller Malcom Jallow borde avgå? Socialdemokraterna är annars snabba att kräva andras avgång men uppenbart toleranta mot Vänsterpartiet.

Det här är problem som kräver mycket mer än retoriska undanmanövrar, väljarna förtjänar riktiga svar. Men kommer de stora medierna att ställa dem?

Läs även: Varför slipper Vänsterpartiet undan frågor om antisemitism?