Magdalena Andersson gör en usel valrörelse. Partiledardebatterna går dåligt och ser ut att bli oppositionens största chans att vinna valet. För inte länge sedan sågs hon som socialdemokratins starkaste kort. Det kan ha varit mer av ett korthus.
Det sägs att en gång är ingen gång men att två gånger är en vana. Efter två valdebatter finns kanske inte ett mönster men en början på en vana. I bägge debatterna röstas högerblocket fram som 1–4 bäst och vänsterblocket som 5–8. Det är inte blandat på topp och bottenplatser men det rör sig inom halvorna.
Det är en positiv nyhet. Ju mer vänsterblocket syns i media desto sämre går det för dem. Utan skyddet från pressekreterare syns det tydligare vilka de är och vad de faktiskt vill. Vilket inte talar till deras fördel.
I dag är det väldigt jämnt mellan blocken. Ibland ges siffror på att valet kommer avgöras av så lite som 12 000 till 20 000 röster. Den generella uppfattningen är att det kommer att stå och väga i den gruppen. Lite åt höger, lite åt vänster. Hit och dit.
Mer troligt är nog att det kommer att tippa över åt en sida och när tippningen är i gång så går det fortare. En viktig del i det kommer att bli partiledardebatterna. Etableras mönstret av att det tydligt är en så kraftig övervikt i vilka som vinner kommer det att märkas i debatterna. I förutsättningarna för debatterna och i kommentarerna efter. Förlusterna sätter spår i debatten.
Magdalena Andersson ger tröttheten ett ansikte. Hon ger intryck av att inte vilja förlora. Förlora är värre än allt. Så hon måste vinna en gång åtminstone. Ett val. Ingen vet vad hon vill, varför hon vill ha makten och vad hon vill göra med den. Utöver att ha den. Hon har visat att hon är beredd att byta uppfattning i varenda fråga, varenda ståndpunkt och driva vilket partis politik som helst. Som Groucho Marx sa: Detta är min ståndpunkt och gillar du den inte så har jag en annan.
Tröttheten och oviljan sätter spår. I debatterna är hon usel. Aggressiv och tjurig. Ovillig att ge något slags besked ens om vad hennes vision är. Ständigt anfall i stället för att prata om vad hon vill. Det går att förstå. Är man av uppfattningen att Johansson, Strandhäll, Ygeman och Farmanbar är de i särklass mest kompetenta i sina respektive sakområden har man nog en ganska begränsad vision.
Läs även: Brinkemo: I natt jag drömde
Det är nog här vänskapen med Annie Lööf gror. Andersson vet inte vad hon vill utöver att vara statsminister. Och nog höja skatten. Lööf vet kanske vad hon vill men för henne är det enda viktiga att stänga ute SD. Så politikern som inte vet vad den vill, och politikern som inte bryr sig om politikens innehåll kan bli goda vänner. Politiska konflikter lär ju inte bli ett problem.
Och väljarna ser det här. Tröttheten och oviljan. Betygen blir usla och förtroendet sjunker. Planen att göra ett presidentval mellan Kristersson och Andersson tycks ha gått i baklås för att Andersson inte längre är en positiv kraft.
Som första kvinnliga statsminister fick Andersson mycket gratis. Ukrainakriget, Nato och mycket annat gav en skjuts och en känsla av statsmannaskap. Men hon lyckades inte förvalta det. Nato skuggades av att hon stod ombord på ett amerikanskt örlogsskepp och skällde på Kristersson. Ukraina skuggades än värre när hon gjorde felbedömningen att hon kunde ta uppmärksamheten från Ulf Kristerssons tal i Almedalen genom att besöka Ukraina samtidigt.
Läs även: Skugga över Ukrainabesöket
Socialdemokratins starkaste kort verkar ha blivit en belastning. Trött, grinig och ointresserad. Inte ens omgiven av Strandhäll, Johansson eller Ygeman lyckas hon skina. Det går att förstå varför det inte är en särskilt rolig tillvaro för henne. Lägger man till Stenevi, Bolund, Lööf och Dadgostar hade de flesta nog velat snooza bort dagen. Varken det egna partiet eller regeringsunderlaget är vidare inspirerande.
En möjlighet till hopplösheten är att hon vet att hon är schack matt. Som ekonom förstår hon hur ett land fungerar och behöver skötas. Men med ett parti som alltid väljer kartan före verkligheten, toppar laget med den sittande regeringen kan hon inte vinna. Hon är den enögda drottningen i de blindas rike men kan inte få dem att se. Då vill man dra täcket över huvudet.
Så det finns faktiskt goda skäl till optimism. Fortsätter Andersson som nu vore det nog ett genidrag för S att göra som under Pride, att gömma undan statsministern och låta henne vila. Skicka henne en eller två veckor till Ibiza och låta henne komma hem pigg och köra hårt de sista veckorna.
Nu börjar hon bli en god valarbetare åt högerblocket. Det får vi tacka henne för.
