...Jag drömde jag var Magdalena, Morgan, Anders och de andra, och mitt bekymmerslösa liv var slut. Jag drömde om jättefrågor jag förväntades klara ut. Och aldrig var jag så lättad som när drömmen min tog slut. Därom, liksom om poängen med att förklara sig, drömmer Per Brinkemo.
Jag vaknade alldeles kallsvettig.
Jag hade drömt att jag var politiker. Och inte bara det. Jag satt i Rosenbad med statsministern som sa: ”Vad tror du om att bli klimat- och miljöminister?”
Jag svalde tungt, flackade med blicken och impulsen var: Spring! Men jag hade tydligen varit med i partiet länge och lärt mig att man inte säger nej till ett sådant förtroendeuppdrag. Inom mig fladdrade en rad yrken förbi: frisör, svetsare, vad som helst skulle jag kunna bli, men minister med ett sådant ansvar inom ett område som jag inte behärskar…?
Varför ska jag fronta allt, jag kan ju inte ett skit i frågan, tänkte jag. Det var som om statsministern läste mina tankar och innan jag ens hunnit svara sa statsministern:
”Du har ett helt departement till din hjälp, experter som hjälper dig.”
Läs även: Altstadt: Vitböcker, politiker och förklaringarnas eviga frånvaro
Jag hade paradoxalt nog mitt i drömmen formulerat tankar i en krönika för en tidning som på ett ungefär gick så här:
Känslan när ett nytt landskap öppnar sig, när man plötsligt ser och förstår det man inte ens visste fanns – hur befriande är inte den? Och jobbig, eftersom den är en brutal påminnelse om hur begränsad och ofärdig man är som människa. Jag har ofta slagits av hur det går att hitta ny kunskap också inom ett fält som man är väl förtrogen i. Ett litet perspektivskifte, en lite annan vinkel, en adderad detalj, kan få helheten att växa förunderligt mycket, uppenbara sig på ett nytt och delvis annorlunda sätt.
Med ens satt jag i en presskonferens med journalister framför mig. Jag var minister för klimat- och miljöfrågor. Eller hur var det? Var jag helt plötsligt migrations- och integrationsminister? Vad hände där?
Jag kan i efterhand inte säga vem jag var i drömmen. Ena stunden hette jag Anders, nästa Morgan eller Mikael. Ibland var jag könsöverskridande, en Magdalena. Och ibland alla i ett.
Som i alla drömmar drogs jag in i den som i en flodvåg. Jag liksom bara lät mig föras med, nyfiken på vad som skulle hända härnäst och uppfylldes en stund av känslan av att på något sätt vara orörbar, att jag tvärsäkert kunde påstå saker som det måste ha varit uppenbart att jag inte hade koll på. Känslan var ett kort ögonblick obeskrivbar eftersom den är så främmande för mitt vakna jag.
Jag satt i en soffa bredvid Morgan eller om det var jag som var han och Anders bredvid. Det måste hur som helst ha varit 2015, då när folk strömmade in i landet.
– Har ni koll på vilka som kommer hit? frågade en av TV4:s programledare.
– Klart vi har allt under kontroll sa jag och fick medhåll från Morgan eller om jag var han.
Samtidigt minns jag att jag väntade mig en följdfråga: ”Hur kan ni ha det, ni har ju inga ID-kontroller?”, men den kom inte. Jag hade klarat den ändå, tänkte jag i drömmen, eftersom jag med allvarsstämma hade kunnat dra till med: ”Nu handlar det om människor som flyr krig och elände… och att ge dem skydd, det är vår första prioritet, viktigast just nu.”
Och så dök krönikan upp igen:
Man lär så länge man lever. Men allt för ofta hör man människor som rör sig med plattityder och klyschor. Vilken skillnad mot den som vet vad den talar om, som bottnar i sin kunskap, som jobbat sig igenom tankeled efter tankeled.
Från ansvarig för flyktingpolitik var jag med ens ansvarig för både landets försvar och kriminaliteten. I Aktuellt-studion fick jag, Magdalena eller om jag var… skitsamma, jag fick frågan om Sverige verkligen skulle gå med i Nato. Jag hade ju tidigare varit en rabiat motståndare.
Vänta nu, var jag inte… jo, jag tror att jag plötsligt var Magdalena, nej, Peter var det nog.
Jag sa: ”Vi lever i en orolig tid sedan den 24 februari. Efter Rysslands aggression mot Ukraina har det säkerhetspolitiska läget förändrats och bla, bla, bla. Och så klämde jag till med, allvarsamt: ”Svenska folket kan vara helt säkra på att vilket beslut vi än landar i har vi alltid Sveriges bästa för ögonen.”
”Hmm”, sa studioreportern.”
Som tur var inget mer.
Jag var riktigt nöjd med det nya greppet. Att försäkra det svenska folket att vi gör det som är bäst för Sverige, funkade. Fan, genialt. Det var Magdas talskrivare som kommit på den.
Det värsta var att jag i drömmen drömde om situationen i studion, att jag hörde mina ord som mina, den riktiga jag, och hörde hur dumt det lät. Det är väl självklart att en regering gör det som den anser är bäst för det land man är satt att styra. Sådant sägs väl bara om det skulle anses vara en nyhet.
I drömmen återvände jag till krönikan som inte blivit klar:
Att våga byta åsikt visar styrka, men försvagas och förlorar sitt värde om man inte förklarar varför skiftet ägt rum.
Läs även: Skogkär: Politikerförakt uppstår inte ur tomma intet
Det var valdag. Nu skulle allt avgöras. Jag var spänd av förväntan och tillförsikt samtidigt som jag helst av allt ville förlora valet eftersom jag visste att jag var fel person på fel plats. Vi vann. Jag fick panik.
Jag vaknade.
Det var det bästa som hände den dagen.
