Ett av förra veckans stora ämnen var den utskällning som Magdalena Andersson fick av de anhöriga till Mikael som mördades i Skärholmen. Systern och svågern till Mikael var mycket upprörda över hur Magdalena Andersson gled runt i ett pressuppbåd och uppenbart ville synas mer än utrycka medkänsla.

Bråket fångar väldigt väl Anderssons persona: Kall och robotliknande. En person som är mer bekväm med excel-ark än med människor och framförallt hur de mår. Hon beskrivs ofta som kall och beräknande – karriärist ut i fingerspetsarna.

Hur hon uppfattas tycks göra henne arg, vilket nog får ses som ett bevis på att hon trots allt har känslor. Däremot tycks hon inte förstå att självbilden som offer förstärker bilden av henne som kall och beräknade. Hur kan folk ha fräckheten att inte älska henne?

När Mikael mördades besökte flera politiker platsen för mordet. Statsministern och justitieministern var där liksom flera lokalpolitiker. Några la ut bilder i sociala medier, men de skickade inte någon pressinbjudan. Tanken att åka dit var att lyssna, lära och framförallt uttrycka medkänsla. Ingen politiker kan fylla hålet efter en mördad men att de åker dit, lyssnar och markerar att det är allvarligt kan lindra.

Magdalena Andersson är i stället fullständigt tondöv. Hon skickar ut en pressinbjudan. Det ska bli ett jippo. Ett mediauppbåd ska filma och fota henne när hon går i sitt hov av personal.

I stället för att låta familjen, vänner och de som bor i området sörja och ha frid ska det fotas. Det är en stor dag i Socialdemokraternas värld, partiledaren ska besöka vanligt folk. Att den mördades syster och svåger blir upprörda och arga är enkelt att förstå. Vad Andersson gör påminner om när ambulanspersonal hamnar i konflikt med folk som vill fota trafikolyckor. Hon vill profitera på olycka.

De sörjande skulle bli en bakgrund till bilder på Andersson. De sörjande reduceras till statister i en show där huvudrollsinnehavaren är en politiker, inte en anhörig, inte någon som bor i ett område där man kan mördas för att man säger ifrån. Allt ljus på Andersson. Det är en förfärande syn på sörjande.

Kontrasten mot de andra politikerna som är där är tydlig. De deltog i ett sorgearbete, de bad inte media fota dem med offer för våldet. De visade sympati. Andersson är arg, trängd och irriteras av att de journalister hon bjöd in filmar när det inte löper enligt manus. När familjen till den mördade har mage att inte jubla över att Andersson kom.

Det finns en ynkedom över Anderssons beteende. Den småaktighet som visas i att försöka få allt att bli politik, att alltid försöka vinna lite. Inget är heligt för Andersson, inget är värt att respektera, värna eller låta vara ifred.

Liten tuva välter ibland ett stort lass, och en arg syster förvandlade Anderssons jippo till en flopp. Journalisterna som skulle fotografera en Marie Antoinette som besöker folk får i stället skäll och ombeds att stänga av sina kameror. I stället för att lyckas framstå som deltagande avslöjades Andersson.

Anderssons tid i opposition har inte varit vacker. Ska den beskrivas är väl aggressiv, arg, otrevlig, burdus, elak, oförsonlig och skamlös de ord som är närmast till hands.

Skärholmen visade upp henne i all hennes kyla och ynkedom –en socialdemokratisk isdrottning. Hur kan hennes väljare inte se det?

Läs även: En ovärdig avgång