En rad publicister, bland dem Hanna Stjärne, Cilla Benkö och Thomas Mattson, skriver en debattartikel i Aftonbladet. De vill varna för vad de beskriver som konspirationsteorier om att media tar ställning i kriget mellan Israel och Hamas.

Texten är kort och generellt svepande. Den blandar ganska friskt mellan att ha en agenda, att ta ställning och att vara objektiva. Det är tre väldigt olika saker som alla kräver diskussion att reda ut. Generellt sammanfattar undertecknarna det ganska bra med att det finns konspirationer om att de inte är ”sanningssökande”. Det är ett viktigt begrepp i sammanhanget.

Låt oss börja med ”ta ställning”. Att ta ställning är i vissa fall något som absolut inte ska ske. Media ska rapportera. Men när det kommer till frågor som demokratin Israel mot en pseudonazistisk dödskult som Hamas eller Isis är det en självklarhet, kanske snarast en anständighetsfråga att faktiskt ta ställning. Organisationer som Hamas eller Isis är onda utan att det behöver diskuteras.

Det innebär inte att nyheter medvetet ska vinklas, vara falska eller liknande. Men det innebär att det finns något som är rätt och fel i en konflikt. Det är samma sak i kriget mellan Ukraina och Ryssland eller för den delen om Sverige skulle anfallas av Ryssland. Skulle en sådan konflikt också präglas av att inte ta ställning?

Här tycks många medier gå fel. I en vilja att vara objektiva går man vilse och tror att man undviker att ta ställning.

Språkligt syns detta ofta. Till exempel skriver TT om filmen där Hamas pogrom skildras:

”Filmen består av en rad sekvenser från ett stort antal källor, bland annat videoklipp som Hamas-soldater och offren själva filmade, upptagningar från övervaknings- och trafikkameror samt ljudklipp från Hamas-soldaternas telefonkommunikation.”

Hamas är inte en armé med soldater, det är enligt Sverige, EU, Storbritannien, USA med flera, terrorister. Folkrättsligt är det inte heller någon armé med soldater. Det är en terrororganisation.

Ett sådant ordval är inte en slump eller slarvfel utan återkommer, vilket är ett slags medial kålsuparteori. På samma sätt framställs ofta civila döda som jämförbara i en sifferräkning. Bägge sidor är lika döda men Hamas pogrom är en orgie i nöjesvåld medan de döda i Gaza dör i en strid som Hamas har valt att förlägga i en stad bland civila. Hamas ser också de döda som martyrer och inte som något större problem.

Folkrättsliga begrepp hanteras också ofta märkligt. Ett sjukhus med en raketramp på taket är ett militärt objekt, inte ett civilt. Att sätta dit rampen och använda sjukhuset som sköld är ett krigsbrott. Det är däremot inte ett krigsbrott att slå ut rampen, men proportionalitet föreligger med hur mycket av sjukhuset som får slås ut.

På samma sätt är attacker mot civila krigsbrott. Aldrig tas det upp att de raketer som i tusental skickas mot Israel är krigsbrott. Bara den 7 oktober ska 5 000 raketer ha skjutits mot israeliska städer.

Här finns mycket av problemen med rapporteringen. Bitar tas bort. Skildrandet är ensidigt och vinklat. En typisk återgivning är att Israel anfaller Gaza. Någonstans långt in i rapporteringen nämns ett terrorangrepp eller ett krigsbrott i form av till exempel raketbeskjutning av civila mål. Krigsbrottet som startar en kedja av händelser blir en trivial bisats medan vedergällningen blir en huvudnyhet. Även om ledningen inte har en agenda så måste journalisterna ha det när det rapporteras så.

Ytterligare är hur Hamas sällan beskrivs som en rasistisk organisation. Hade Ku Klux Klan dödat över 1 400 personer hade det lyfts fram stort. Trots gott om exempel på rasism och referenser till nazism tas det sällan upp. Gissningsvis beror det på att det skulle rubba balansen i att det är två likartade parter mot varandra. På samma sätt som terroristen glider och blir soldat försvinner hans rasistiska motiv.

Sanningen sägs ofta vara krigets första offer. Så är det ofta, men i vissa krig är den ena parten desperat i behov av att ha rätt. Ukraina är ett exempel, Israel ett annat. De är beroende av stöd från väst, inte minst från allmänheten, och därför måste media vara noggranna i rapporter.

Hamas å andra sidan är ökända för sitt ljugande och begreppet ”Pallywood”. De palestinska propagandafabrikerna som producerar filmer på döda eller skadade är välkända. När sjukhuset träffades av en palestinsk missil påstods det vara minst 500 döda tills det kunde bevisas att Israel inte hade träffat det. Då rasade siffran till under en tiondel. Trots det är det ytterst ovanligt att de palestinska siffrorna ifrågasätts djupare. Eller om frågan reses om de 450 falska räknas in i totalen nu.

Det är inte två jämförbara parter som slåss. Media måste spegla det och det är där mycket av rapporteringen går fel. Den ena parten ljuger hejdlöst men behandlas trots det som rimligt trovärdig. Den ena sidan lustmördar men det kan inte tas ställning emot.

Mycket av hur rapporteringen går fel springer ur det där liksom en allmän medial syn på Israel och judar som är negativ. I en situation där masken har fallit och antisemitismen grinar oss i ansiktet påstås det fortfarande vara ett försök till att inte ta ställning i stället för att just vara objektiva och sanningssökande.

För hade det varit sanningssökande hade Hamas kallats terrorister. Då hade man skrivit om hur barn lustmördas, det hade skildrats om rasistiska gruppvåldtäkter där kvinnan hånas och förnedras innan hon mördas och används som toalett.

Men när oviljan att uppfattas som att man tar ställning blir viktigare än att skildra sanning uppstår ett slags kognitiv dissonans. Där sanningen om hur vidrig den ena parten är omöjliggör att man inte tar ställning väljer man att tona ner ondskan och sanningssökandet till förmån för att framstå som man inte tar ställning.

Det finns ingen konflikt i att avsky organisationer som Hamas, Isis, Ku Klux Klan eller nazister och ändå skildra skeenden objektivt. Det finns hyllkilometrar av kvalitativ litteratur om Förintelsen utan att någon går vilse.

Kan historiker så kan journalister. Om de vill.

Läs även: Vad fan får företagen för pengarna?