Nationalekonomen Anders Kärnä och statsvetaren Patrik Öhberg har åt Institutet för Näringslivsforskning skrivit ett working paper som handlar om hur väl den svenska demokratin fungerar. Dokumentet är fokuserat på migration så det är en snäv avgränsning utan ambition att omfatta hela demokratin. Förenklat ställer de frågorna hur väl svenska politiker representerar folket i migrationsfrågor och hur väl politiker kan förutse konsekvenserna i migrationsfrågor.

Sverige hade länge en generösare migrationspolitik än de flesta liknande länder. Det rådde en stor enighet om den politiken bland politiker och det fanns en tydlig konflikt mellan folket och politiken. Samtidigt fanns en djup övertygelse hos politiker att det var en ekonomiskt förmånlig politik. Sverige skulle få en superekonomi tack vare migranterna.

Forskningen på migrationens effekt på svensk ekonomi är begränsad. Av de sju peer view-studier som forskarna har studerat är slutsatsen i fem att immigrationen varit ekonomiskt negativ. En menar att det fram till sjuttiotalet var positivt och sedan blev negativt medan den sista landar i olika svar baserat på hur man modellerar arbetsmarknaden. Det akademiska stödet för en ekonomisk vinst av den förda politiken saknas alltså.

För att komplettera tar de upp offentliga utredningar i migrationsfrågan. Av fem studier ger samtliga svaret att det ekonomiska utfallet är negativt. En intressant aspekt som tas upp är att när den svenska migrationen hårdnar så släpps flera utredningar och rapporter kring den ekonomiska konsekvensen av migrationen. Samtliga förutsäger att det är eller kommer att bli en ekonomiskt negativ utveckling. Trots det är de flesta politiker övertygade om motsatsen.

Det är intressant och reser frågan varför staten ska lägga pengar på utredningar om politiker ändå inte tar till sig forskning om den inte bekräftar deras världsbild. Utöver att det är slöseri så finns en annan aspekt. Tanken är att politiker ska arbeta heltid med politik så att vi andra kan släppa mycket av det där och låta experter lära sig och ta fram bra slutsater. Politiker som är blinda för fakta och i stället går på magkänsla tjuvkopplar den demokratiska modellen.

Detta leder oss till den andra frågan som undersöks. Hur väl representerar politiker sina väljare i migrationsfrågan? Svaret är förenklat – inte särskilt väl i de flesta fall. Ofta har politiker dålig förståelse för vad deras väljare vill ha för politik.

Kärnä och Öhberg har undersökt frågan från 1995 till 2020. Frågan om det är en bra ide att ta emot färre flyktingar besvaras med ja av ungefär halva befolkningen över de åren. Oftast av över halva och från 2015 av över 60 procent. Bland politiker är det strax under 20 procent i mitten av nittiotalet och sjunker sedan till några procent fram till 2010 då det stiger brant. Runt 2016 passeras 40 procent för att nå ungefär hälften. Trots att det stiger mycket brant ligger befolkningen långt över politikerna. Kärnä har skrivit om det här tidigare och han har ibland kallats forskaren som lyckas förklara SD:s tillväxt i en enda graf.

Nedbrutet på parti är siffrorna ännu mer intressanta. Två partier klarar att tolka och förstå vad deras väljare vill ha – MP och SD. De andra partierna har i varierande grad missförstått vad väljarna uppfattar är en bra politik.

En uppföljande fråga om vad politiker tror att deras väljare tycker är intressant och visar särskilt en spännande punkt. Sämst av alla partier på att fånga upp skiftet hos sina väljare är L. De andra partierna tycks mer göra bedömningar från sina aktiva än från sina väljare men L sticker ut. Det är svårt att generalisera men med tanke på flykten av väljare så tycks L ha svårt att ta fram en politik som deras väljare vill ha.

Läs även: Liberalerna förintar sig själva

Rapporten är mycket läsvärd. Den lyckas väl sätta fingret på problem och att det finns ett demokratiskt glapp mellan väljare och politiker i migrationsfrågan – men också att partierna börjar bli mer lyhörda.

En annan viktig poäng är att rapporten tar död på uppfattningen att partierna anpassar sig till SD. Tvärtom anpassar sig partierna till sina väljare. Kanske är det mest intressant när det kommer till Socialdemokraterna. Där finns fortfarande ett glapp mellan politiker någonstans i intervallet 15–20 procent med väljare som är mer skeptiska till invandring. För Socialdemokraterna kommer det att bli viktigt att ta fram en policy som minskar det gapet om de inte ska fortsätta att tappa väljare.