En miljörörelse som sätter sig över demokratin och stör politiska möten, blockerar trafik och på andra sätt har aktioner räddar imte miljön. De skadar i stället demokratin. En miljöminister som inte kan ha möten, andra ministrar som får en frågestund med AW förstörd är inte segrar för miljön utan förluster för demokratin.
Klimat och miljöministern Romina Pourmokhtari skulle härom dagen ha haft ett klimatevent tillsammans med Fossilfritt Sverige. Eventet fick ställas in av säkerhetsskäl. Orsaken var gruppen Extinction Rebellion. Mötet genomfördes delvis men eventet där ministern skulle möta allmänheten behövde ställas in.
I förra veckan skulle Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson ha en öppen frågestund på Scandic Triangeln i Malmö. Mötet förstördes av aktivister som skrek och störde mötet.
Grupper som Extinction Rebellion föreställer sig att de gör sina insatser för miljön, men deras udd är riktad mot demokratin. Oavsett om det är en avsiktligt eller en konsekvens av ren dumhet.
Förstör man möten med ministrar och tvingar dem att ställa in av säkerhetsskäl så minskar inte utsläppen, det som minskas är tillgängligheten till politiken. Konsekvensen av Pourmokhtaris inställda möte är inte att hon kommer att skruva upp miljömålen lite. I stället kommer Säpo bli tuffare med hur hon kan träffa allmänheten.
Konsekvensen är densamma när miljöaktivister angriper konst. Det ändrar inte miljöpolitiken utan vår tillgänglighet till konst och museer. Det är kulturen som angrips. Något som förvånansvärt sällan diskuteras.
Fenomenet är inte nytt. För 20 år sedan var det olika Reclaim-rörelser som vandaliserade städer och bostadsområden. Ungefär samtidigt var det upplopp mot de internationella politiska mötena. 2001 drabbades Sverige i samband med ett EU-toppmöte.
Unga är arga, förstår allt och vill förändra. Så har det varit och så kommer det att fortsätta vara. Globalisering, reclaim, Vietnam och mycket annat har passerat. Klimatfrågan kommer att ersättas med något annat. Men en grupp människor kommer att fortsätta satt se sina mål som viktigare än demokratin.
Klimatfrågan är delvis annorlunda. Ofta har sådana våldsamma ungdomsrörelser kopplingar till politiken men klimataktivisternas kopplingar och stöd är större. Det finns inte minst ett moraliskt stöd, en känsla av att det är goda aktioner, och en förståelse för ”desperationen”. Ungdomarnas aktioner är kanske överdrivna men de går att förstå, menar man. Oavsett om det är en skolstrejk, förstöra möten för ministrar, vandalisera eller blockera en väg. Det är ju för en god sak, om än överdrivet. Det är en farlig syn, framför allt Miljöpartiet borde se till att hålla sin svans inom demokratins ramar och inte tvärtom göda den.
2020 satt Miljöpartiet fortfarande i regeringen. Extinction Rebellion bjöds då in att besöka dem i riksdagen. Flera ledande miljöpartister hyllade dem på sociala medier. Bland dem fanns Annika Hirvonen och Lorentz Tovatt. Inget avståndstagande utan i stället en inbjudan till riksdagen. Vilket är märkligt eftersom Miljöpartiet närmast dagligen anklagar andra partier för att vara hot mot demokratin.
På Facebook har Extinction Rebellion nu skrivit om Pourmokhtari och hur hon vägrar att träffa dem. Hon skuldbeläggs för aktionerna och ER menar att hennes vägran att träffa dem gör att de ”måste söka upp politiska företrädare mer aktivt” syftandes på aktionen i Malmö mot Kristersson och Svantesson.
Målet helgar helt medlen. Människors kontakt med ministrar och andra politiker skadas, dialogen försvinner på sikt. Den gröna rörelsen blir allt mer våldsam, allt mindre tolerant och har allt fler ”aktioner” som riktar sig mot både demokratin och människor.
Höga på sin egen rättfärdighet och tro att de gör någon som helst skillnad för jorden radikaliseras de. Gradvis kommer vad de anser att det är moraliskt att göra att förskjutas.
Om världen verkligen är hotad, ska man då låta bli att döda en eller par människor för att rädda den? Ska tusentals, miljoner eller miljarder människor dö i en klimatkatastrof för att de är för ickevåld? 70-talets terrorgrupper växte ur en sådan miljö och kom sen fram till att målet är viktigare än ickevåld. Ur en rörelse som börjar med fredliga revolter växte Baader-Meinhof, RAF, Röda brigaderna och andra terrorgrupper.
Det är en lång rad steg för att nå dit. Men i grupper som ställer sig vid sidan av demokratin finns alltid stor risk att någon eller några tar steget över och accepterar våldet eftersom målet kräver det. Redan i dag är man beredd att riskera människors liv genom att stoppa ambulanser.
Ett första steg för att förhindra en bredare radikalisering vore att Miljöpartiet både tar avstånd från grupperna och aktionerna, liksom från bilden av jordens undergång.
Gruppernas drivkraft är ju att de tror sig vara de som står mellan oss och apokalypsen. Men deras stora problem är att ytterst få delar deras förvirrade världssyn och därför inte lyssnar på dem. Då måste de ta till andra metoder och demokratin blir ett hot mot dem.
Läs även: Snuset ligger i kristdemokraternas händer
