Misstroendeförklaringen mot klimatministern tvingar Magdalena Andersson att välja. Är hennes parti för en modern miljöpolitik eller är de fast i de gamla spåren där de går hand i hand med Miljöpartiet? Samtidigt visar Socialdemokraternas svårighet att ta ställning hur svag ledare Andersson är. De andra partierna fattar centrala beslut utan att Andersson får ta ställning först.
Misstroendeförklaringen mot miljöminister Romina Pourmokhtari från MP, C och V har satt Socialdemokraterna i en jobbig situation. Tillfället är dessutom väldigt dåligt valt för Socialdemokraternas del.
Några dagar före misstroendevotumet släppte Socialdemokraterna en rapport om förnyelsen av sin miljöpolitik. Den pekar ut dels klassproblem, dels skyller mycket av den riktig dåliga politiken på Miljöpartiet. Socialdemokraterna rycktes med som det heter nu.
– Vi har inte fört en politik som har hjälp vanligt folk att ställa om, säger den klimatpolitiska talespersonen Anna-Caren Sätherberg på en presskonferens.
De har ju definitivt fört en politik som fått människor att ställa om från konsumtion till att betala elräkningar. Själva beskriver de politiken som en morot för de rika och en piska för resten.
Det finns självinsikt. Förvånansvärt mycket faktiskt. Till exempel har de insett att elbilstöd är skattemedel som går i mycket hög grad till storstadsbor med goda inkomster. För låginkomsttagare, eller andra på landsbygden som aldrig köper en ny bil är det pengar de betalar i skatt men som sen flyger över huvudet på dem.
Men Socialdemokraterna vill lägga om politiken så att miljö blir en fråga för alla och är mer rättvis.
– Vi har ett ansvar. Och definitivt har Miljöpartiet ett ansvar, som förde fram reformerna och hade ministerposten i sju av de åtta åren, säger Anna-Caren Sätherberg till Aftonbladet. Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens ledarskap verkar inte ha varit så starkt. Även som finansminister borde Andersson ha sagt ifrån och inte ha låtit sig ryckas med.
Det är hårda ord om Miljöpartiet. Det är också väldigt typiskt Socialdemokraterna som alltid skyller på någon annan. Märkligt att riksdagens högermajoritet som sabbade allt annat för dem inte sabbade deras miljöpolitik utan att det var MP som lurade ut dem i tassemarkerna.
Så där står Socialdemokraterna i dag. Å ena sidan vill de lägga om sin miljöpolitik till en mer verklighetsnära och närmare regeringen och därmed bryta en destruktiv relation till Miljöpartiet. Å andra sidan måste de hålla ihop oppositionen, och agera oppositionsledare. Men gör de det så sågar de sin egen omläggning av miljöpolitiken.
Det kanske finaste julkortet vore en bild på hur arg Magdalena Andersson är. Hennes nissar – Miljöpartiet och Centerpartiet – har satt henne i en jobbig sits och dessutom tvingar det henne att sätta ner foten och visa var hon faktiskt står.
Ännu mer roande är att Tidöpartierna har egen majoritet i riksdagen så i praktiken är det enda misstroendevotumet kan åstadkomma att tvinga Andersson bekänna färg. Vill hon ha en modern politik som inte går ut på att tvinga fram askes eller fortsätter hon i Miljöpartiets fotspår? Ska en miljöpolitik göra ont eller göra nytta?
Socialdemokraterna har ännu inte bestämt sig vilket belyser problemen de har. En intern debatt om att börja skärpa till sig ser ut att i stället bli en sista festkväll innan man blir nykter. Det kommer också göra den interna debatten väldigt komplicerad. Varför ska man först göra en misstroendeförklaring och sen anta en liknande politik.
Problemet att bestämma sig visar också på ett annat problem som Andersson har. Hon är ledare för det största partiet i oppositionen. Men helt uppenbart är det ett solorace där hon inte har de andra partierna under kontroll och ett svagt samarbete. Hon kan stå och prata som om hon är en statsministerkandidat men utan att få med sig de andra partierna blir hon varken vald eller kan få stöd för en politik.
Det är inte svårt att förstå att hon är arg.
Läs även: Fegisen Magdalena vågar inte angripa El-Haj på allvar
