Hjort: Mohamsson vågar stå upp för något

När Simona Mohamsson intervjuades i SVT lyckades hon inte bara chocka programledarna utan de flesta tittarna också. Mohamsson gjorde det både självklara och mest förbjudna: Hon tänkte på folket före partiet.

Mohamsson får frågan om hur mycket det har gynnat Liberalerna att vara en del av Tidö och samarbeta med SD. På frågan om samarbetet har varit bra för Liberalerna svarar hon att det har varit bra för Sverige. På följdfrågor går hon vidare och säger att det spelar ingen roll om det går bra för partiet, om det hjälper Sverige. Det är ett klipp värt att se om du inte har sett det. Den obekväma stämningen går nästan att ta på och oviljan att ta in att någon är idealist.

Mohamsson får en fråga om partiets opinionssiffror och svarar att hon tar ansvar för landet. Det är väldigt ovanligt.

Skjutningarna har halverats, skatterna är de lägsta på femtio år och andra bra beslut har drivits igenom. Beslut och reformer som har varit bra för Sverige, och det är det viktigaste. Mohamsson riskerar sitt parti för något så förbjudet i svensk politik: att göra det som är moraliskt. Det mest radikala en svensk politiker kan göra tycks numera vara att mena det hon säger. Även om Mohamsson tror på en hel del saker som är konstiga är hon åtminstone beredd att stå för dem.

Någon kanske invänder att hon säger så för att dölja ett misslyckande. Hon kunde ha brutit med Tidö och gått vänsterut. Det kan vara så, men i så fall hade hon förmodligen inte tagit striden för att stanna. Hon hade inte tagit striden med partiprofilen Jan Jönsson och gamlingar som Birgitta Ohlsson och Bengt Westerberg.

Mohamsson gör uppenbart något hon tror på, något hon är beredd att riskera att partier åker ur riksdagen för.

Ta skjutningarna. När Tidö tillträdde 2022 var det 391 skjutningar. Ett toppår där 107 skadades och 62 dog. I fjol var siffran 158 skjutningar, 44 skadade och 46 döda. Hur mycket är det värt att minska brotten så? Det är hundratals familjer som slipper få anhöriga som skadas eller mördas. Det är en våldsspiral som bryts eftersom det finns mindre att hämnas på.

Men det finns mjuka frågor också. Att få ner skatter och annat så att en vanlig familj får flera tusen mer att leva på är en sådan mjuk fråga. Vänstern brukar prata om att familjer ska få olika bidrag för att kunna köpa pizza. De sänkta skatterna ger familjer en möjlighet att köpa mer pizza, men för sina egna pengar.

Det är egentligen detta som gör Mohamssons svar så anmärkningsvärt. Hon verkar vara beredd att riskera makten för att göra det hon tror är rätt. Det borde vara politikens mest självklara princip: att makten är ett medel för att åstadkomma något, inte själva målet.

Titta över staket och se om gräset är grönare. Är Andersson en politiker som tror på något eller en opportunist som tar den position hon tror gynnar henne? Tillsammans bildar de ett slags svensk politiks janusansikte, där Mohamsson ler och Andersson är låst i en grimas. Andersson mäter sin framgång mot opinionsmätningar, Mohamsson mot sitt samvete.

Andersson har bytt uppfattning om brott, kärnkraft, migration, språkkrav, integration, medborgarskap, fängelse för unga och en massa annat. Inte för att hennes hjärta, eller för den delen hjärnan, leder henne i en riktning. Utan hon jagar en opinion. Det som styr besluten är driften att bo i Sagerska. Det är uppenbart att Andersson inte har åsikter eller något hon verkligen tror på. Utom på opinionssiffror.

Finns det någon politisk uppfattning som Andersson har tagit stryk för på samma sätt som när hon försvarade Jamal El-Haj? När krokodiltårarna kom var det inte för folkets ve och väl utan för partiets image.

Kontrasten mot Mohamsson är enorm, det är därför det är så svårt för programledarna att ta till sig hennes position. Hur kan man riskera sitt parti, sitt politiska stöd, för något så trivialt som något man verkligen tror på? Kontrasten mellan drömmen om Sagerska och att riskera hela sitt parti visar en så tydlig skillnad. För Andersson är politiken ett sätt att nå Sagerska. För Mohamsson är makten inte värd att sälja sin övertygelse för.

Minskningarna av brotten har räddat många liv, stoppar många tragedier och är något som Tidö ska vara stolta över. Det har inte varit prat om att vända på alla stenar utan konkreta reformer som steg för steg har trängt bort de kriminella. Det har kostat politiskt. Där blir det tydligt med skillnaden mellan att göra reformer för folkets skull och att göra symboliska aktioner för att få stöd.

Sverige skulle må väldigt bra av fler politiker som tror på mer än den egna karriären. På politiker som inte byter uppfattning när partiet önskar det utan står upp för något de tror på. Det gäller från höger till vänster. Från Reinfeldtmoderaterna till Natosossarna.

Politikers uppdrag måste vara att tjäna folket och göra så gott man kan för dem. Makt korrumperar självklart, och det är en utopi. Men precis som med många andra frågor är det centrala inte att nå målet utan att göra allt man kan.

Andersson kommer sova gott i natt, hon jagar sin dröm. Mohamsson kanske förlorar sitt parti. Men hon kommer kunna se sig själv i spegeln. Frågan är hur många av landets politiker som kan säga detsamma.

Läs även: Det totalitära kommer i ett fönsterkuvert

Följ mig gärna på X/Twitter