Två år efter att Morgan Johansson avgår som justitieminister inser han, tack vare en tv-serie, att Da Costa-målet är ett justitiemord. Nu ställer han sig på barrikaderna för att kritisera att läkarna inte har fått upprättelse. Det är ett par år för sent.
Det är ytterst svårt att skilja mellan en rättvis beskrivning av den tidigare justitieministern Morgan Johansson och ett försök till karaktärsmord på honom. Gränsen är flytande, nästan som en hägring. Hans senaste debattartikel gör den ännu mer diffus.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Johansson för att regeringen borde inleda en process för att ge skadestånd till de båda läkarna i Da Costa-fallet. Det är en helt okontroversiell åsikt, eftersom få rättsskandaler är så tydliga.
Men Johansson är varken kreti eller pleti – han har varit justitieminister i åtta år. Åtta år där han själv hade kunnat initiera processen. Det hade dessutom varit långt bättre för de båda läkarna att få upprättelse för tio år sedan än om något år. Det hade kunnat ge dem ett decennium av något slags livskvalitet.
Johanssons argumentation är förbluffande. Han redogör för Da Costa-fallet och hur stort det var på 1980-talet. Därefter nämner han Per Lindebergs bok Döden är en man, som första gången publicerades 1999. Johansson säger att han läste den 2010, åskilliga hundra sidor om ett justitiemord. Men då tycks inget väsentligt ha hänt i huvudet på den blivande justitieministern, ingen polett som trillade ner.
Trots extremt goda möjligheter att senare följa upp fallet och få mer information verkar Johansson ha läst boken, lagt den åt sidan och sedan sovit gott. Någon insikt om att han, som senare blev justitieminister, kanske hade ett ansvar tycks aldrig ha slagit honom. Å andra sidan är ”ansvar” kanske inte det första ordet man förknippar med Johansson.
I femton år vilar boken inom honom – kanske som ett frö. Först över ett och ett halvt decennium efter att han läste boken ser han dokumentärserien om mordet. Möjligtvis är det enklare för Johansson att ta till sig tv än böcker, men plötsligt förstår han det som boken försökte förklara redan tio år tidigare: Läkarna var utsatta för ett övergrepp!
Flera journalister har beskrivit samma fenomen. Men de har talat om ett tryck bland kollegor. Anna Hedenmo har skrivit om hur hon drogs med i ”det blodtörstiga drevet”. Fallet blev mer av ett könskrig än ett rättsfall.
Men Johansson var ingen journalist som behövde oroa sig för att hamna i onåd hos kollegor. Senare blev han justitieminister och högst ansvarig för rättvisan i Sverige. Han hade hur enkelt som helst kunnat lyfta telefonen och ringa Per Lindeberg eller någon annan som skrivit om fallet för att få en genomgång. Om han hade velat.
I stället lät Johansson tiden gå. Kanske var han rädd för att stöta sig med någon. Kanske var han rädd för något annat. Men all relevant information fanns i boken – möjligen saknades den pedagogiska tydlighet som tv kan ge. Och det verkar ha varit avgörande.
Sedan svängde tidsandan. Efter åtta år som justitieminister utan att göra något i frågan anser Johansson nu att det finns något hedervärt i att kritisera Gunnar Strömmer för passivitet. En kritik som, av en ren slump, kommer först efter att större delen av Sverige har bytt uppfattning.
Johansson har varken funnit sin ryggrad, sin heder eller sin känsla för rättvisa. Det är opportunism som driver honom – inte solidaritet med läkarna.
Artikeln tar också upp andra fall: bröderna i Kevinfallet och Thomas Quick. Däremot saknas ett mycket viktigt fall, vilket knappast förvånar någon.
Hade Johansson haft mod, ryggrad och heder hade han även krävt rättvisa för Karl Hedin. Men den skandalen utspelade sig under hans egen tid som minister – och där lär han nog förbli tyst i ännu ett par decennier.
Läs även: Vår tids Da Costa-fall
Hedin-affären kräver mer av mod, det är ett getingbo där många av de som utsatte Hedin för ett övergrepp fortfarande är yrkesaktiva. Att gräva i Hedin-skandalen skulle innebära att åklagare, poliser och andra makthavare finge sina karriärer förstörda, vilket skulle skapa mycket ont blod. Om Johansson någon gång återvänder som minister skulle han då hamna i en betydligt mer obekväm situation än att kräva rättvisa för Allmänläkaren och Obducenten.
Kanske bör Morgan Johanssons debattartikel snarare beskrivas som ett karaktärssjälvmord. Johansson visar inte bara på feghet utan också på hur han inte förstod en bok. Det är underhållande att Johansson utför ett karaktärsmord på sig själv – och han gör det på ett sätt som får honom att framstå i en närmast obegripligt dålig dager.
Läs även: Svek Socialdemokraterna Jamal El-Haj?
