Hjort: Feministisk posering stoppar inga mördare

Mellandagarna kom att domineras av två mord – ett i Boden och ett i Rönninge – och debatten har tydligt visat på skillnaderna i svensk politik. Morden är båda utförda av män och mordoffren är kvinnor. Som ett brev på posten kommer en diskussion om mäns våld mot kvinnor.

Det är en skendebatt, ett politiskt tramsande som försvårar arbetet med att lösa verkliga och konkreta problem. Under tiden som idioter låser debatten med sådant fortsätter människor att bli misshandlade, våldtagna och mördade.

Under 2024 mördades 23 kvinnor, enligt BRÅ, vilket motsvarar ungefär 25 procent av mordoffren. Elva av dem mördades av någon i en nära relation.

Oavsett om man väljer att se enbart de som mördats av en närstående eller alla fallen är det tydligt att det är en mycket liten grupp som begår dessa brott. Det är inte heller ett brott som har någon status, och våld mot kvinnor är något som absolut inte accepteras. Att tala om samhällets normer blir därför fel.

Jag har många gånger träffat människor som pratat om till exempel skattefusk, svartjobb och liknande, och det är ganska accepterade saker att göra. Jag har aldrig hört någon berätta en lite kul historia om hur de slog en kvinna. Till och med knäppskallarna vet att det är något som aldrig accepteras. Trots det talas det om mäns och samhällets normer.

En parallell är att antalet barn som begår mycket grova brott blir allt fler. Över 200 barn misstänktes vara inblandade i mordplaner, inklusive mord, under 2024. I kategorin ingår olika brott och vilka brott som avses särredovisas inte.

Men kan vi, utifrån den höga siffran, göra som med morden på kvinnor och dra slutsatsen att samhället har en acceptans för barn som begår mord? Talar vi om toxiska barndomsvärderingar?

Självklart gör vi inte det. Vi förstår att det handlar om individer som begår brott när det gäller barn. Men när det gäller vuxna spårar debatten ur.

Allra helst ska män som aldrig begått brott mot kvinnor, eller ens övervägt det, sitta i grupp och må bra över sin förträfflighet när de talar om en toxisk manlighet. Vara självkritiska, fördöma och urskulda sig.

Det är återigen en debatt som handlar om att grupper ska kunna njuta av sin egen förträfflighet snarare än att lösa problem. Människor som är mer intresserade av sin egen moraliska överlägsenhet än av att hjälpa andra tycker sig vara skickade att styra. Deras beundran av sig själva och varandra är långt större än deras förmåga till empati.

Ett exempel är Magdalena Andersson som, när en familjefar sköts i Skärholmen, bjöd in media. Som en isdrottning svepte hon runt på mordplatsen men närmade sig inte de anhöriga. Hon ville inte hjälpa någon, utan gjorde ett politiskt jippo, det viktiga var att hon syntes

Läs även: Magdalena Andersson som Skärholmens isdrottning

Ett annat, och kanske mer talande, exempel är Aftonbladets Karin Pettersson. I en text från tidigare i år var hon upprörd över att Tidöpartierna vill kunna låsa in barn som begår mycket grova brott.

”Den som vill slänga 13-åringar i fängelse har gett upp, och tror inte att morgondagen kan vara en ljusare plats, eller att en ofärdig liten människa kan växa och ändras.”

Hon är en av dem som inte har gett upp – en ren människa som inte har fallit i sin tro på barndomens oskuld. De andra är onda, fallna och har gett upp. Beskrivningen av den som kanske har försökt ta någons liv för tanken närmast till ett litet barn som ramlat. Eller kanske pallat lite frukt.

Men hennes behov av renhet och fast tro löser inte problemet med barn som skjuter eller kastar handgranater. Människor dör, men Pettersson sitter drömmande i sitt elfenbenstorn och förbannar sin samtid. Höljd uppe bland molnen är hon ren; hon löper ingen risk att få en handgranat genom fönstret.

Det hon är blind för är att Sverige måste förändras för att kunna förbli ett gott samhälle. De som tvingar fram förändring är inte de som har tappat tron på små barns oskuld, utan de barn och vuxna som driver gängen. Problemet är inte att folk vill låsa in barn, utan att barn mördar.

När barn mördar måste vi ha ett sätt att stoppa dem från att mörda fler. När pedofiler försöker kidnappa barn för att mörda dem måste vi låsa in dem. När psykiskt sjuka hotar sin omgivning måste vi kunna spärra in dem.

Det är praktiska frågor med praktiska lösningar. Det spelar ingen roll om Mats Skogkär, Dan Korn och jag varje dag sitter en timme i möte för att förfäras över barns våld, mäns våld eller något liknande. Ingen av oss är vare sig brottsling eller i farozonen.

De som röstade på Tidöpartierna är de som faktiskt har gjort något åt våldet. Från och med den 1 januari finns möjligheten att låsa in brottslingar som riskerar att återfalla men som inte bedöms vara psykiskt sjuka. Det kan du som röstade rätt i förra valet vara nöjd med.

Rönningemördaren bedömdes ha stor risk att återfalla men släpptes ändå, eftersom det inte fanns möjlighet att hålla honom inspärrad för att skydda allmänheten. Det är nu ändrat, och i dag kan sådana personer hållas inlåsta för att inte kunna skada någon.

Det är en mycket konkret skillnad – och en långt viktigare skillnad än att män går på kurs för att lära sig känna igen olämpliga skämt. Bryr man sig om brott mot kvinnor röstar man självklart på partier som vill låsa in de som begår sådana brott.

Det spelar roll vem som styr landet.

Läs även: Efter Bondi Beach – Judar lämnas ensamma igen

Följ mig gärna på Twitter/X