Hjort: När ansvar krockar med Magdalena Anderssons maktbegär

Justitieminister Gunnar Strömmer har nyligen bjudit in företrädare för de andra partierna för att diskutera åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Tanken är att partierna ska ses nästa onsdag.

Inbjudan är ett svar på den utsträckta hand som Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson nyligen räckte ut, där hon efterlyste en tioårspakt med Moderaterna mot gängen. Strömmers svar är på sitt sätt briljant, eftersom den fråga han vill diskutera – återkallat medborgarskap – är en tydlig konfliktfråga mellan Tidöpartierna och Socialdemokraterna.

I stort sett har Socialdemokraterna sprungit efter Tidöpartierna och, med något halvårs fördröjning, intagit samma positioner. Det finns några undantag, som frågan om medborgarskapet, och samtidigt talar Socialdemokraterna mer om förebyggande arbete. Men den övergripande riktningen är tydlig: svensk kriminalpolitik är ett val mellan Tidöpartiernas politik nu, eller – om man inte vill ha bråttom – ungefär samma politik ett halvår senare med Socialdemokraterna.

Genom att svara på den utsträckta handen med en svår fråga tvingar Strömmer Andersson att visa sina kort. Menar hon allvar med att hon vill knäcka gängen, eller är hennes utspel ett försök att få bort en besvärlig konfliktfråga från debatten?

För Andersson är brottsligheten på många sätt en jobbig fråga. Hanteringen av brotten under hennes tid som finansminister och statsminister var, om man ska vara vänlig, helt katastrofal. Den dåvarande justitieministern Morgan Johansson hävdade – och trodde säkert – att han nästan hade knäckt gängen, och var lika övertygad om att inga andra än kriminella vare sig skulle skadas eller behövde vara rädda.

Så fick gängen fritt fram. I Botkyrka tilläts de till och med ta över de fritidsgårdar som var tänkta att fungera som Socialdemokraternas vågbrytare mot gängens framfart.

Även om det inte längre är troligt att Morgan Johansson blir justitieminister om Andersson vinner valet, är hon så nöjd med hans insatser att han fortfarande tillhör hennes närmaste krets. Allvarligare än så tycks hon inte se på hans misslyckande.

Man kan förstå att Andersson vill ha en borgfred med Tidöpartierna i brottsfrågan. Deras politik verkar fungera, medan hennes uppenbart inte gjorde det. Då är det bekvämt att slippa ha frågan i debatten.

Läs även: Gängen pressas bakåt, men situationen är bräcklig

Men bakom Anderssons utsträckta hand finns mer än viljan att dölja en jobbig fråga. Där finns också en mycket obekväm insikt inför framtiden.

Andersson är uppenbart äregirig. Hon vill lämna efter sig en tid i politiken som uppfattas som positiv, ljus och uppskattad.

Samtidigt är hon medveten om att hennes samarbetspartier, framför allt Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är allt annat än seriösa. Ska hon ha en chans att hantera brottsligheten måste hon hålla dessa partier kort, och det låter sig inte lösas genom förhandling.

Lösningen blir då en pakt med Moderaterna – i praktiken hela Tidö – för att låsa ute knäppgökarna. Med en tioårspakt finns gängbrottsligheten inte på förhandlingsbordet när hon sitter med de andra rödgröna. Hon kan andas ut.

Det går att hävda att Andersson är klok, tar ansvar och agerar rimligt. Gängbrotten är en alltför viktig fråga för att släppa in Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och det är ansvarsfullt av Andersson att inse det. Hon agerar med Sveriges bästa i åtanke.

Problemet är att samma sak gäller för försvaret, energin, tillväxten, miljön, arbetslösheten, skatterna och nästan alla andra politikområden. Miljöpartiet är ett parti som mycket väl skulle kunna lamslå ett helt land om de fick ansvar för trafikskyltning. Vänsterpartiet är på sikt ännu värre, eftersom de drivs av en aktiv vilja att förstöra för näringslivet och därmed skapa fattigdom.

I kombination med ett svagt ledarskap från Andersson bäddar detta för problem. Vi vet hur hon inte klarade att få igenom sina budgetar, hur både hon och Löfven tvingades avgå som statsministrar och hur hon gång på gång tvingades sälja ut politiskt innehåll i förhandlingar.

Vill Andersson visa ansvar finns en enklare och bättre väg. Sök samarbete med Tidöpartierna i enskilda frågor och var tydlig med att Miljöpartiet och Vänsterpartiet varken är mogna att sitta i regering eller att fungera som regeringsunderlag.

För Andersson vet att dessa partier inte klarar av att hantera svåra frågor. Hon vet att de politiska svaren ofta är bättre på andra sidan, att gräset är grönare där. Men hennes maktbegär är för stort för att acceptera konsekvenserna. Att vara ansvarsfull innebär att inte bli statsminister – och därför kastas landet under bussen, eftersom landets bästa är mindre viktigt än statsministerposten.

Det är därför hon hamnar i den absurda situationen där hon försöker styra med virrpannor, samtidigt som hon söker långsiktiga uppgörelser med den andra sidan för att de hon vill styra med inte ska få något inflytande.

Så dum är svensk politik i dag.

Läs även: Herreys avhopp avslöjar sprickan mellan väljare och partier

Följ mig gärna på X/Twitter